Alla inlägg under juni 2012

Av Ulf - 17 juni 2012 22:41

 


Regi: Dwight H. Little

Manus: Alan B. McElroy

Medverkande: Brandon Lee, Powers Boothe, Nick Mancuso mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 1992

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0105219/


Jake försöker pussla ihop sitt liv efter han blev vittne till hur hans far dog i kravallerna på Himmelska fridens torg. Händelsen har gjort honom bitter och totalt ointresserad av politik. När Jake trots allt blir inlurad på ett studentmöte om den politiska situationen i Kina blir han vittne till hur en eftersökt heroinsmugglare skjuter ihjäl en konkurrent. Nu är Jake ett jagat villebråd, både av knarkkungen och av polisen som vill att han ska vittna mot den förra.


Rapid Fire är en film som summerar den tidiga 90-talsactionfilmen på ett fantastiskt sätt. Vi har alla beståndsdelar för en riktigt "ball rulle" (icke att förväxlas med en "bra rulle"). Vi har en knarkkung av asiatisk härkomst som en av huvudskurkarna. Fem år tidigare hade karaktären kommit från Latin- eller Sydamerika. Vidare har vi ylande elgitarrer och saxofoner i soundtracket, alla typecastade snubbar från åren runt 1990 (Dustin Nguyen, någon?) och en papperstunn story som ursäkt för att sparka röv. Det roliga med den här typen av filmer är att många ändå producerades av större studios, i detta fallet 20th Century Fox, så actionscenerna brukar inte sakna budget precis.


Det här är riktigt hjärndött, men befriande så. Brandon Lee gör sin enda större roll innan hans alldeles för tidiga död under inspelningen av The Crow (1994) och gör helt okej ifrån sig. Till skillnad från sin ikon till far kunde Brandon åtminstone skådespela lite. Han gör riktigt bra ifrån sig i ovanstående film, men här har han kanske inte världens bästa manus att luta sig mot. Powers Boothe, sorgligt bortglömd idag, gör också en typisk roll men med mycket hjärta. Actionscenerna är oftast riktigt bra och med en koreografi som amerikansk kampsportsfilm sällan brukar ha. Den påminner bra mycket mer om genrefilmerna från Hong Kong än jämförbara amerikanska filmer.


För dig som vill ha en kul stund i soffan utan att behöva tänka för mycket är det här en liten guldklimp. Att den är så uselt skriven att den blir ofrivilligt rolig är också ett plus.


Betyg: 3- maffiastereotyper av 5 möjliga

Av Ulf - 16 juni 2012 12:02


Titel: [buzz]

Författare: Anders de la Motte

År: 2012

Sidor: 394 (+ förhandstitt)

Förlag: Alfabeta Bokförlag (Pocketutgåva: Pocketförlaget)

ISBN: 978-91-86969-27-1


Fjorton månader efter händelserna i [geim] (2010) lever Henrik Pettersson ett kringflackande liv på flykt undan Spelet. Efter att han blir oskyldigt anklagad för mord i Dubai tvingas Henrik dock återvända hem till Stockholm och ta reda på vem det är som försökt sätta dit honom. Spåren leder till IT-företaget ArgosEye. Samtidigt som Henrik försöker infiltrera företaget i fråga har hans syster, Rebecca, egna problem då hon befinner sig under utredning gällande ett livvaktsuppdrag som gått snett. Dessutom verkar någon ha nästlat sig in i hennes liv och postar privat information om henne i ett polisnätverk...


[geim] var en bok som verkligen stannade med mig efter jag läst den. Jag ska inte sticka under stol med att det var lika delar avundsjuka som beundran eftersom jag själv skulle vilja vara den som kläckte den briljanta idé som Anders de la Motte utvecklade. Däremot hade jag stora problem med språket och vad jag upplevde som det väldigt orealistiska användandet av slanguttryck. Uppföljaren, [buzz], har rättat till i princip allt jag upplevde som skavanker i första boken. Språket är fortfarande fyllt med slanguttryck, men skillnaden är att de i den här boken verkar trovärdiga och passande och inte bara ett försök att vara "hipp" eller ungdomlig. 


Kvar från första boken är den goda dispositionen med korta, kärnfulla, kapitel och ett jäkla driv i berättandet! [buzz] är helt enkelt ytterst svår att lägga ifrån sig. Karaktärerna är väl utmejslade och till skillnad från andra svenska deckare är poliserna/livvakterna knappast genomgoda eller allvetande. Henrik Pettersson som karaktär står oftast tillbaka för den snyggt vävda historien, och gott så. Petterssons syster, Rebecca, är den som står för karaktärsutvecklingen och det är minst sagt en spännande sådan. En poliskaraktär i svensk deckarlitteratur som har problem som inte involverar för mycket supande eller känslomässig avstängning? Tänka sig!


[buzz] är nästan en perfekt pusseldeckare, men tappar lite i tempo efter halva historien. De la Motte plockar skickligt upp trådarna igen och levererar en avslutning som får mig att längta efter hösten och bok tre.


Betyg: 4+ äckligt verklighetstrogna konspirationsteorier av 5 möjliga


Av Ulf - 13 juni 2012 23:09



De tre kriserna: The Grasshopper lies heavy


En kris som däremot får en upplösning är den i den inomfiktiva kontrafaktiska romanen The Grasshopper lies heavy av Hawthorne Abendsen. Boken beskriver ännu en alternativ verklighet där de allierade vinner kriget. Efter kriget påbörjar USA ett stort humanitärt projekt med att hjälpa och utbilda de fattiga i tredje världen. Sovjetunionen har kollapsat under sin egen tyngd och världen verkar de första åren efter krigsslutet gå mot en utopi utan krig, svält, fattigdom eller religiösa motsättningar. Den andra stormakten jämte USA är Storbritannien. De båda delar upp det forna Sovjet emellan sig. Britterna får dessutom kontroll över Kina. Maos revolution har misslyckats och Kina styrs fortfarande av Chiang Kai-Shek, en proamerikansk marionett. Det är över Kinas USA-vänlighet som konflikten mellan de bägge stormakterna kommer igång. Storbritannien styrs fortfarande av Churchill, nu drygt 90 år gammal och mer och mer lik en medeltida despot. Rasismen är ett stort problem i det brittiska väldet och när kineserna börjar vända sig mot sina kolonialherrar till förmån för USA bygger britterna upp koncentrationsläger för att få bort de värsta meningsmotståndarna. USA ställer sig på Kinas sida och krisen är ett faktum. I den här verkligheten vinner britterna ett fullskaligt krig över USA och blir i stort sett herrar över världen.


Joe, den italienske soldaten/SS-agenten som Juliana reser med, menar på att detta var den värsta av tänkbara utgångar. Vad andra världskriget egentligen handlade om enligt honom var kapitalet (judarna) mot gemenskapen och arbetarna (nazismen). I Abendsens bok är det två monetärt drivna samhällen som tar kål på varandra, något som Joe menar oundvikligen skulle ske med två kapitalistiska stormakter i världen. Det bästa, fortsätter han, vore snarare att Sovjetunionen bestått om tyskarna inte vunnit kriget. Då skulle det ha blivit en balans i världen, menar Joe, även om kommunisterna blandade in en del kapitalistiska tankegångar i sin ”gemenskap”. [1]   


Ledarskap i vår verklighet


För att utröna vad som egentligen skedde under krisen i vår verklighet, Dicks verklighet och Abendsens inomfiktiva verklighet måste vi också se på de handlingar som genomfördes av männen vid makten. Kubakrisen var ett av de mest dramatiska exempel på diplomati och hot om våld vår värld har skådat. På ena sidan stod John Fitzgerald Kennedy och på den andra Nikita Khrushchev. Låt oss därför börja med vår verklighet.


John Fitzgerald Kennedy (1917 – 1963)


Den mytologisering som omger Kennedyadministrationen är så tjock att man hade kunnat skära den med kniv. Fram till Kubakrisen hade Kennedy haft en ganska misslyckad mandatperiod. Han hade misslyckats med invasionen i Grisbukten, han fick kritik för sin policy som vägrade svarta medborgare integration i samhället (något som han senare gjorde en kovändning med) och folk i allmänhet började undra om de valt fel president. Hans försiktiga diplomati under krisen gjorde honom dock till en hjälte för hela västvärlden. Året därpå, innan hans död i Dallas, införde Kennedy en rad sociala och ekonomiska förändringar i landet som i retroperspektiv var mycket lyckade. Han lämnade dock USA med ett halvhjärtat krig i Vietnam på sitt samvete.


 I The Man in the High Castle finns det ingen amerikansk president. Det närmsta amerikanerna kommer till något som kan liknas vid makt är den skenregering som japanerna satt upp i Sacramento.[2] I Abendsens verklighet är det i viss mån underförstått att Kennedy är president under krisen med Storbritannien. Detta inte minst genom att boken beskriver de sociala förändringar som Kennedy genomförde med bildandet av Fredskåren och civilrättsförslagen. [3] För mig framstår Kennedys handlingar under krisen, inte medtaget hans tidigare misstag, som logiskt från ett amerikanskt perspektiv men samtidigt ytterst småaktigt. Vilken var poängen med att vägra sovjeterna att ha missiler på Kuba? En missil är lika dödlig om den avfyras från Moskva som från Havanna. Eftersom ingen av sidorna hade något sätt att hindra en redan avfyrad missil handlade det egentligen bara om den akademiska frågan om vem som levde några sekunder extra och en möjlig propagandaseger, det vill säga om det funnits någon kvar att hylla ens snille efter ett kärnvapenkrig. Karaktärsdrag som brukar tillskrivas Kennedys ledarskap är ett, i alla fall utåt sett, lugn och eftertanke.



[1] Dick, s. 157 ff.

[2] Dick, s. 64.

[3] Dick, s. 154 ff.


Av Ulf - 12 juni 2012 23:19


Regi: Xavier Gens

Manus: Karl Mueller & Eron Sheean

Medverkande: Lauren German, Michael Biehn, Milo Ventimiglia mfl.

Produktionsbolag: Instinctive Film/Preferred Content/BR Group mfl.

År: 2011

Längd: 112 min

Land: USA/Kanada/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1535616/


När New York utsätts för en kärnvapenattack lyckas några personer fly ner i hyreshusets skyddsrum. Medan de överlevande försöker ta reda på vad som pågår ovan jord börjar spänningar inom gruppen snart ta sig uttryck. Frågan är om de kan överleva varandra länge nog att ta sig ut från skyddsrummet?


The Divide har en bra grundidé, så mycket ger jag den. Gruppdynamik och vad som får den att ticka är både jäkligt intressant och skrämmande. Ett av ämnena jag lär ut i mitt jobb är dessutom Organisation och ledarskap - vilken film skulle passa mig bättre? Tyvärr faller The Divide platt och kan inte ta sig upp.


Efter den inledande kvarten, som är riktigt bra, börjar dumheterna. En grupp löses inte upp så här snabbt, inte ens under så pass stressande förhållanden som detta. Grupparketyperna är enkla att identifiera. Vi har den motvillige ledaren som leder med en puckad auktoritär stil som man vet från början kommer få honom i trubbel. Vidare har vi killen som inte kan hantera press, den "snälle" snubben, hysterikan och de två fullblodspsykopaterna. Som huvudperson får vi världens mest karaktärslösa kvinna som inte kan agera på egen hand överhuvudtaget. När hon slutligen faktiskt gör något är det så meningslöst egocentriskt att jag jag kollade hur lång tid på filmen det var kvar och om jag skulle orka det sista.


Medan manuset är skit är skådespelarna för det mesta helt okej. Jag gillar både Michael Biehn och Milo Ventimiglia och de gör vad de kan för att rädda den här travestin. Xavier Gens gör vad han kan med regin men det här är ett på tok för dumt manus att göra något vettigt med. The Divide är på tok för långsam och märkligt nog (för att utspela sig på samma plats 95 % av filmen) för spretig. Jag måste hitta nya forum att hänga på för filmtips...


Betyg: 1 gäspning av 5 möjliga


Av Ulf - 10 juni 2012 17:54


Regi: Jay & Mark Duplass

Manus: Jay & Mark Duplass

Medverkande: Jason Segel, Ed Helms, Susan Sarandon mfl.

Produktionsbolag: Indian Paintbrush/Jeff Brothers Productions/Mr. Mudd mfl.

År: 2011

Längd: 83 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl eller 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1588334/



Jeff är en hopplös slacker som spenderar merparten av sina dagar i sin mammas källare där han röker på och kollar på infomercials. Jeff har dock en teori om hur allt i universum hänger samman. Tillsammans med denna och sin förkärlek för filmen Signs (2002) försöker han hitta sitt öde samtidigt som han hjälper sin bror ta reda på om frugan varit otrogen.


Jag gillar Jason Segel och hans accelererande filmkarriär. Han verkar alltid ha genuint roligt när han spelar i komedier och har även visat prov på helt okej dramaskådespel. Det också Segels goda namn, den annorlunda titeln och den intressanta premissen som fick mig att införskaffa den här filmen. 83 minuter senare kan jag bara konstatera att det här är en tågkrasch från helvetet, genom taggtråd och in i en septisk tank. Det här är så uselt.


Det finns något speciellt med indiekomedier. De är lika formeluppbyggda som komedierna från de stora producenterna (1 "quirky" huvudperson/normal huvudperson träffar 1 "quirky"/normal huvudperson eller 1 "quirky" huvudperson passar inte in i samhällsmallen) men de brukar bjuda på ganska intressanta karaktärer, bra dialog och en ganska varm känsla i kroppen efteråt. Jeff, Who Lives At Home är mest en rad lösryckta scener, lövtunt manus och relationspsykologi på yngre tonårsnivå. Segel verkar inte alltför engagerad och hans huvudsaklige motskådespelare, Ed Helms, spelar konstant över. Susan Sarandons karaktär som brödernas mamma är vidare totalt menings- och menlös. Hennes bihandling hade kunnat strykas helt utan att något gått förlorat.


Jeff, Who Lives At Home är totalt slöseri med tid. Undvik.


Betyg: 1 film utan existensberättigande av 5 möjliga

Av Ulf - 9 juni 2012 22:19



De tre kriserna: The Man in the High Castle


Medan konflikten mellan stormakterna i vår verklighet stod mellan två abstrakta och polariserade statsskick, demokrati mot kommunism, står konflikten i The Man in the High Castle mellan den konkreta tyska materialistiska livsåskådningen och den abstrakta japanska andligheten. Det tyska imperiet har upplevt en enorm teknisk utveckling som överskrider den som fanns i vår verklighet anno 1962. Man planerar bland annat att kolonisera Mars, raketskepp tar passagerare från Europa till USA på 45 minuter, vätebomben har utvecklats till ett ännu mer förödande vapen och den tyska befolkningen lever i överflöd och lyx.


Det japanska imperiet har haft en mycket mer sparsmakad teknisk utveckling. Man har inget rymdprogram, man grämer sig över att tyskarna kan använda sig av plast på ett sätt som de japanska vetenskapsmännen inte ens kan förstå och har allvarliga problem med att utvinna råvaror på ett effektivt vis. Japanerna har däremot något som tyskarna helt saknar – en andlighet med djupt rotade traditioner. Detta märks inte minst i det nästan kompulsiva användandet av I Ching för de mest vardagliga spörsmål. Den amerikanska befolkningen under japanskt styre har i mångt om mycket anammat andligheten och har till och med börjat tänka som japanerna. Detta märks i hur Dick beskriver dels de japanska innevånarnas inre tankeprocesser och dels hur de amerikanska innevånarnas diton beskrivs när de är i närheten av en japan. Som student av det japanska språket kan jag känna igen en viss språkmelodi och rytm i Dicks beskrivningar av de amerikanska karaktärerna som på ett subtilt och mycket övertygande vis ger intrycket av japaner som pratar engelska, med andra ord, lokalbefolkningen har börjat ”tänka” på japanska.


Robert Childan, ägaren av antikvitetsaffären, funderar över skillnaden med det japanska och tyska samhället. Han kommer fram till att japaner erövrar inte länder, de assimilerar in dem i en social struktur som är så fylld av små ritualer att innan man vet ordet av är de en del av ens egen vardag.[1] Ett bra exempel på detta är den japanska artighetskulturen, som kanske har överdrivits något av diverse västerländska filmskapare, men som ändå är ett intrikat system av högt och lågt, bugande och stirrande, herre och tjänare – givetvis inte med de orden men med samma innebörd. Därför upplever också de flesta innevånare i Stilla Havs-staterna en mycket större frihet även om de kanske har blivit ”lurade” till att de har den. Bilden av ett utopiskt japanskt styre förmörkas dock av det faktum att de håller sig med en form av slaveri. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka slaverisystemet eftersom det inte verkar direkt vara så att slavarna är direkt livegna, utan snarare begränsade till vissa yrken och offentliga platser. Tänk er en variant av det sydafrikanska apartheidsystemet.


Tyskarnas materiella ideologi och deras totala brist på klassisk moral gör att de har stora problem med att hålla ihop sitt rike. Ibland lyckas de genomföra helt genialiska saker, så som att torrlägga större delen av Medelhavet för att odla spannmål där, medan de andra gånger gör ofattbara saker som kanske verkar logiskt enligt en nazistisk ståndpunkt, men som vi andra egentligen inte kan se någon nytta med.[2] Ett exempel på det sistnämnda är avbefolkningen av Afrika och den medförande karantänen på grund av strålningshalten där. Någon egentlig andlighet går inte att finna hos de tyska karaktärerna i boken. Officiellt är Hitlers ord fortfarande att betrakta som snudd på heliga, trots att han är en lallande fåne, galen av syfilis och inspärrad på ett mentalsjukhus. Däremot har den kvasireligiösa aspekten av nazismen som vi hade i vår verklighet försvunnit helt. Snarare är det så att nazisterna gjort allt för att kväsa andlighet var den än har uppstått. Efter att ha mördat eller jagat bort judarna från tyskkontrollerad mark gav de sig på de kristna som de fram till dess hade velat blidka. Faktum är att nazisterna försöker driva ut eller döda alla ”icke-arier” i de ockuperade länderna, vilket exempelvis har skickat de slaviska folken tillbaka så pass långt i tiden att de lever som nomadstammar i Centralasien och jagar med pil och båge.[3] Vad som kvarstår är ett polariserat system av andlighet och integration på ena sidan och materialism och uteslutande från den andra.   


Konflikten får sitt uttryck i den kris som den tyske SS-agenten Weneger avslöjar för japanerna – Tyskland ska bomba Japan, vänta tills strålningshalten är okej för mänskligt liv och slutligen ockupera öarna.[4] De räknar kallt med att de japanska besittningarna runt om i världen inte ska vara några problem att hantera när det centrala styret har fallit samman. Hjärnan bakom planen är Tysklands ledare Martin Bormann. I vår verklighet var han Hitlers sekreterare och en av führerns närmsta män, ofta utpekad som den som skulle ta över landet efter Hitlers död. Han försvann spårlöst i krigets slutskede och troddes ha flytt till Sydamerika. Bormann dömdes till döden i sin frånvaro vid Nürnbergrättegångarna och blev något av en mytisk figur. Många science fiction-författare spann vidare på myten om en överlevande nazistisk elitstyrka i Sydamerika, så det var ett ganska logiskt val från Dicks sida att ha Bormann som ledare. Bormanns öde kom till sist fram i ljuset när man DNA-testade mänskliga kvarlevor hittade i Berlin på den plats där ett vittne hävdat att han sett Bormanns döda kropp. Myten visade sig just vara en myt. Bormann hade begått självmord när det stod klart att han inte kunde fly Berlin.[5] I boken dör Bormann relativt omgående[6] och ersätts efter ett politiskt maktspel av Goebbels.


Japan styrs utav kejsaren som i och med det lyckade kriget aldrig behövde lämna ifrån sig makten. Vi får egentligen inte reda på särskilt mycket om det japanska styret på hemmaplan, bara det att kejsaren misstror tyskarna ordentligt.[7] Kejsaren, som symbol för det japanska styret, blir däremot en slags stabilitet gentemot det tyska tumultet. När boken slutar är krisen egentligen inte löst. Japanerna känner till tyskarnas planer och är beredda att agera. Goebbels vet att han inte längre genomföra planen så som tänkt. Weneger återvänder till Berlin och till Goebbels politiska motståndare Heydrich. Han är inte alltför hoppfull inför framtiden och resonerar som så att även om nazisternas plan att bomba Japan inte kan genomföras på det direkta vis som tidigare var planerat så kommer de med största säkerhet att komma fram till en ny plan för att genomföra det i alla fall.[8] Krisen hänger blytungt över Dicks alternativa verklighet och i och med att uppföljaren aldrig blev klar kommer vi aldrig få veta hur Dick tänkte sig att det skulle sluta.



[1] Dick,, s. 114 f.

[2] Dick, s. 29

[3] Dick, s. 29.

[4] Dick, s. 179 – 186.

[5] Internetkälla: Okänd(a) författare, Wikipedias sida om Martin Bormann, publiceringsdatum löpande (free source editing), hämtat 2007-01-04 från  http://en.wikipedia.org/wiki/Martin_Bormann, , utskrift i författarens ägo. 

[6] Dick, s. 92.

[7] Dick, s. 183.

[8] Dick, s. 233 f.


Av Ulf - 8 juni 2012 23:37


Titel: Pythians anvisningar

Författare: Jerker Eriksson & Håkan Alexander Sundquist

År: 2012

Sidor: 379

Förlag: Ordupplaget

ISBN: 978-91-85785-57-5


I sista delen i trilogin om Victoria Bergman får vi följa poliskommissarie Jeanette Kihlbergs jakt på de män som hela tiden dyker upp i samband med en rad spektakulära mord - brott som har förgreningar till hemliga pedofilsällskap. Samtidigt försöker Victoria Bergman/Sofie Zetterlund komma underfund med sitt egna förflutna genom självterapi. Kan hon verkligen vara skyldig till alla de brott hon tror sig ha begått?


Kråkflickan (2010) var en förbaskat bra deckare och uppföljaren Hungerelden (2011) var inte långt efter. Det var därför med en viss chock som jag slog igen Pythians anvisningar. Det här är en jäkligt dåligt skriven bok. Full fart från sida ett med karaktärer från de tidigare delarna som för tydlighetens skull skulle ha försvunnit ur handlingen vid det här laget. Boken börjar med ett dramatis personae - något som torde vara unikt i svensk deckarlitteratur. Det behövs dessutom! Att hålla isär alla karaktärer i Pythians anvisningar är minst sagt förvirrande. Det gör också att boken i sig förlorar allt fokus och blir en tunn soppa med lite stympningar där, lite psykoterapi här och lite deckarklyschor någon annanstans.


Jag har i mina recensioner av de tidigare delarna i trilogin funderat lite över språkbruket. Det något klyschiga språket i del ett har i del tre fått ge vika för vad jag bara kan beskriva som ett försök till realism. Det är uppräkningar, beskrivningar in absurdum och ett ganska dåligt flyt. Framförallt är vissa av de kulturella citaten väldigt malplacerade (Idas sommarvisa?!).


Allt det här, den förvirrande karaktärsstrukturen och det stolpiga språket, hade jag kunnat förlåta om historien hade klarat att gripa tag i mig. Föga överraskande misslyckas den med just detta. När Victoria Bergman kommer till sina första större självinsikter i boken tappade jag allt intresse. Den spännande konfrontationen mellan Bergman och Kihlberg uteblir helt och slutet är riktigt svagt. Jag är ledsen, Eriksson och Alexander Sundquist - ni var bland mina första välgörare här på bloggen, men det här håller inte, killar.


Betyg: 1+ ologiska alter egon av 5 möjliga

Av Ulf - 7 juni 2012 23:21

 


Förr eller senare kommer vi till en punkt i våra liv då det blir svårare och svårare att ta till sig ny musik. Det finns en rad olika psykologiska förklaringar till detta som jag inte ska tråka ut er med, men faktum är att för oss flesta kommer den musik vi lyssnar på mellan 15 - 25 års ålder vara den som följer oss genom livet. När jag passerade denna "magiska" gräns för fem år sedan började jag snart också märka att jag blivit väldigt bekväm i min musiksmak. Jag hade min lista på band som var per definition bra och ny musik intresserade mig inte längre på samma sätt den gjort tidigare. Det tog några år innan jag hittade ovan nämnda teorier om kognition som förklarar varför detta händer för de flesta av oss.


På något sätt blev skivan Black Holes & Revelations (2006) en musikalisk milstolpe för mig. Den markerade både den senaste skiva jag köpte fysiskt (sett till utgivningsår) och skivan med den sista riktigt bra video jag såg på MTV och inte på YouTube. Knights Of Cydonia har lyckats få med en jäkla massa av vad jag älskar inom populärkultur, inte minst spaghettivästerns och robotar! Det är också en klassisk historia om gott och ont, så enkelt det kan bli. Hur kan man inte älska den här videon?


Artist: Muse

Låt: Knights Of Cydonia

Album: Black Holes & Revelations

År: 2006


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7 8 9 10
11
12 13
14
15
16 17
18
19
20 21 22 23 24
25
26
27 28
29
30
<<< Juni 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards