De tre kriserna: The Grasshopper lies heavy

En kris som däremot får en upplösning är den i den inomfiktiva kontrafaktiska romanen The Grasshopper lies heavy av Hawthorne Abendsen. Boken beskriver ännu en alternativ verklighet där de allierade vinner kriget. Efter kriget påbörjar USA ett stort humanitärt projekt med att hjälpa och utbilda de fattiga i tredje världen. Sovjetunionen har kollapsat under sin egen tyngd och världen verkar de första åren efter krigsslutet gå mot en utopi utan krig, svält, fattigdom eller religiösa motsättningar. Den andra stormakten jämte USA är Storbritannien. De båda delar upp det forna Sovjet emellan sig. Britterna får dessutom kontroll över Kina. Maos revolution har misslyckats och Kina styrs fortfarande av Chiang Kai-Shek, en proamerikansk marionett. Det är över Kinas USA-vänlighet som konflikten mellan de bägge stormakterna kommer igång. Storbritannien styrs fortfarande av Churchill, nu drygt 90 år gammal och mer och mer lik en medeltida despot. Rasismen är ett stort problem i det brittiska väldet och när kineserna börjar vända sig mot sina kolonialherrar till förmån för USA bygger britterna upp koncentrationsläger för att få bort de värsta meningsmotståndarna. USA ställer sig på Kinas sida och krisen är ett faktum. I den här verkligheten vinner britterna ett fullskaligt krig över USA och blir i stort sett herrar över världen.

Joe, den italienske soldaten/SS-agenten som Juliana reser med, menar på att detta var den värsta av tänkbara utgångar. Vad andra världskriget egentligen handlade om enligt honom var kapitalet (judarna) mot gemenskapen och arbetarna (nazismen). I Abendsens bok är det två monetärt drivna samhällen som tar kål på varandra, något som Joe menar oundvikligen skulle ske med två kapitalistiska stormakter i världen. Det bästa, fortsätter han, vore snarare att Sovjetunionen bestått om tyskarna inte vunnit kriget. Då skulle det ha blivit en balans i världen, menar Joe, även om kommunisterna blandade in en del kapitalistiska tankegångar i sin ”gemenskap”. [1]   

Ledarskap i vår verklighet

För att utröna vad som egentligen skedde under krisen i vår verklighet, Dicks verklighet och Abendsens inomfiktiva verklighet måste vi också se på de handlingar som genomfördes av männen vid makten. Kubakrisen var ett av de mest dramatiska exempel på diplomati och hot om våld vår värld har skådat. På ena sidan stod John Fitzgerald Kennedy och på den andra Nikita Khrushchev. Låt oss därför börja med vår verklighet.

John Fitzgerald Kennedy (1917 – 1963)

Den mytologisering som omger Kennedyadministrationen är så tjock att man hade kunnat skära den med kniv. Fram till Kubakrisen hade Kennedy haft en ganska misslyckad mandatperiod. Han hade misslyckats med invasionen i Grisbukten, han fick kritik för sin policy som vägrade svarta medborgare integration i samhället (något som han senare gjorde en kovändning med) och folk i allmänhet började undra om de valt fel president. Hans försiktiga diplomati under krisen gjorde honom dock till en hjälte för hela västvärlden. Året därpå, innan hans död i Dallas, införde Kennedy en rad sociala och ekonomiska förändringar i landet som i retroperspektiv var mycket lyckade. Han lämnade dock USA med ett halvhjärtat krig i Vietnam på sitt samvete.

 I The Man in the High Castle finns det ingen amerikansk president. Det närmsta amerikanerna kommer till något som kan liknas vid makt är den skenregering som japanerna satt upp i Sacramento.[2] I Abendsens verklighet är det i viss mån underförstått att Kennedy är president under krisen med Storbritannien. Detta inte minst genom att boken beskriver de sociala förändringar som Kennedy genomförde med bildandet av Fredskåren och civilrättsförslagen. [3] För mig framstår Kennedys handlingar under krisen, inte medtaget hans tidigare misstag, som logiskt från ett amerikanskt perspektiv men samtidigt ytterst småaktigt. Vilken var poängen med att vägra sovjeterna att ha missiler på Kuba? En missil är lika dödlig om den avfyras från Moskva som från Havanna. Eftersom ingen av sidorna hade något sätt att hindra en redan avfyrad missil handlade det egentligen bara om den akademiska frågan om vem som levde några sekunder extra och en möjlig propagandaseger, det vill säga om det funnits någon kvar att hylla ens snille efter ett kärnvapenkrig. Karaktärsdrag som brukar tillskrivas Kennedys ledarskap är ett, i alla fall utåt sett, lugn och eftertanke.