Regi: Wes Craven

Manus: Kevin Williamson

Medverkande: Neve Campbell, Courtney Cox, David Arquette

Produktionsbolag: Woods Entertainment

År: 1996

Längd: 111 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0117571/

Ett år efter att Sidneys mor mördas börjar någon attackera Sidneys vänner i den lilla hålan Woodsboro. Snart blir Sidney själv en måltavla för både en mördare och för skjutjärnsreportern Gale Weathers. Medan antalet offer ökar blir alla misstänkta, inte minst personerna i Sidneys närhet.

Någon gång vid den här tiden på året för 16 år sedan satt jag i princip ensam i Filmstaden Lunds stora salong. Filmen var Scream, sällskapet var några uttråkade medelålders personer som gick efter halva filmen. Själv var jag som uppslukad och visste direkt efter filmen att det skulle bli en jättehit. Två veckor senare var salongerna fulla. Det är inte svårt att förstå - Scream är en av de ultimata 90-talsfilmerna. Allt från hår, kläder, musik och språkliga uttryck skriker så mycket 90-talets ungdomskultur att jag fick en nostalgichock utan dess like när jag såg om den här filmen ikväll. Det är också detta som i viss mån är filmens svaghet - den har inte åldrats med stil.

Efter en fantastiskt bra "prolog" på 13 minuter tappar filmen fokus och hittar det inte igen förrän den sista halvtimmen. Mittenpartiet är i sina bästa stunder helt okej men också i sina sämsta stunder som ett dussinavsnitt av valfri tonårssåpa från 90-talet. Scream är också skyldig till att skapa "referensfilmerna/serierna" - det vill säga mer eller mindre "hippa" filmer/serier med tonåringar som pratar som professorer med attityd. To the max! Det är inte riktigt så illa i Scream, speciellt inte som premissen bygger på skräckfilmer och dess regler, men jag blir lite trött bara av att tänka på allt skräp den inspirerade.

Nåja, om manuset är ojämnt är regin riktigt bra. Wes Craven visar att han kan sina prylar och är en jäkel på att bygga suspens. Skådespelarna varierar mellan helt okej (Campbell) till hoppa-upp-och-slå-till-irriterande (Matthew Lillard). Den som gör klart bäst ifrån sig är dock David Arquette som den hunsade polismannen Dewey.

Referenskalaset till trots håller Scream fortfarande ganska bra. I vissa aspekter har den inte åldrats med stil men den goda regin och det trots allt ganska smarta (om än något långsamma) manuset håller. Den är inte lika bra som jag kom ihåg den, men nära nog.

Betyg: 4 Republicalåtar jag hade glömt av 5 möjliga

Författare: Kristian Lundberg

År: 2009

Sidor: 144

Förlag: Symposion

ISBN: 978-91-7139-855-0

Kristian Lundberg berättar om sin uppväxt med sin psykiskt sjuka mor, kampen för att kunna hitta tid och ekonomiskt andrum att skriva och framförallt sitt arbete på Yarden i Malmö. Yarden är en del av Malmö hamn som få som inte jobbar där har tillträde till där stora lastfartyg lastas med allsköns gods. Kristian jobbar framförallt med att lasta bilar tillsammans med de andra timanställda på Yarden - ett slitsamt arbete under hög press, både på kropp och själ.

Jag har haft Yarden liggande i min bokhög i någon månad nu men aldrig känt mig riktigt manad. Den har en "jobbig" längd - en bok man inte läser på en kafferast men ändå inte har som följeslagare under ett antal nätter. Idag blev det då äntligen dags och... jag är knockad. Lundberg skriver med en arbetarhjältes bitska ilska samtidigt som han blandar upp den hårdkokta skildringen av hamnlivet med vackra alluderingar till klassisk litteratur. Föga förvånande är det många nickar åt svensk arbetarlitteratur från tidigt 1900-tal, men här finns referenser och blinkningar åt alla från Proust till Robert Ludlum (!). Men Lundgrens kärlek till litteraturen blir aldrig pretentiös eller referensstaplande. Istället tillför den en fördjupande dimension till en väldigt rak historia. Imponerande.

Lundbergs språk är magnifikt. Det finns inget annat sätt att säga det. Smaka bara på den här observationen:

"Helvetet är också vi. Känns det inte bra att läsa det? Tryggt och provocerande på ett lugnt och säkert vis. En annan sak är att genomleva helvetet. Helvetet är inte bara en plats; det är också det avstånd som växer mellan oss. Att vända bort blicken. Att veta och ändå inte agera. Att veta och bara fördöma. Det är länge sedan nu; anfallen - ändå lever de i mig, djupa mörka skuggor som när som helst kan dra mig ner i djupet igen, månader, dagar. Jag vet inte. Det är just det. Helvetet saknar tid. All tid är nu och då."

Speciellt rörande är Lundbergs beskrivning av uppväxten med sin schizofrena mor. Det riktigt sliter i hjärtat i dessa passager, liksom det sliter i hela min kropp när jag läser om arbetsförhållandena i hamnen. Jag har själv haft en del arbeten där jag jobbat med kroppen som främsta instrument och känner igen mig själv så väl. Rädslan för att som timanställd inte få komma tillbaka, lättnaden när man får göra det - även om man för tillfället arbetar på ett ställe man inte trivs på. Ordet "arbetarhjälte" har gått ur mode. Själv sitter jag nu bakom ett skrivbord, lär ut litteraturhistoria och dylikt till gymnasieelever och mår riktigt gott. Det är lätt att romantisera ett fysiskt hårdare arbetsliv. Då kommer Lundbergs bok som ett slag på käften. Klasskampen lever och frodas - inte minst på Yarden.

Betyg: 5 böcker just DU ska läsa av 5 möjliga

När Regan MacNeils huvud började rotera 180 grader och den ljumna ärtsoppan stänkte över fader Karras i The Exorcist (1973) var jag nog inte ensam om att söka upp närmsta soffkudde att gömma mig bakom. Att The Exorcist hade stor inverkan på mitt filmintresse är dagens underdrift. Efter att ha sett filmen för första gången när jag var elva - tolv år började mitt skräckfilmssamlande på allvar. Jag ville hitta något liknande, något ännu bättre, något fantastiskt. En del skräckrullar jag sett har lyckats tangera The Exorcist men väldigt få har lyckats ta sig förbi den på min lista. Det är kort och gott en fantastisk film.

Franchisen som skapades runt filmen var egentligen inte tänkt att bli en franchise överhuvudtaget. Efter originalfilmen ville Warner Bros. adaptera författaren William Peter Blattys roman Legion som uppföljare och sen skulle serien läggas i träda. Warner Bros. var aldrig någon av de större skräckfilmsstudiorna under 70- och 80-talen heller så det var ett fullkomligt logiskt beslut. Jag har redan gått igenom historiken om filmerna i mina recensioner, så det räcker med att säga att planerna gick i stöpet och vi istället fick den vedervärdiga The Exorcist II: The Heretic (1977) som uppföljare. Filmen förstörde inte bara seriens framtid i närmre 13 år utan även Linda Blairs karriär. Blair spenderade merparten av 80-talet i mjukporrfilmer och/eller exploitationrullar.

Men vad är det som lockar mig i den här serien om demonbesatthet? Jag är, som jag tidigare påpekat, inte kristen och den kristna världsbilden med demoner och annat oknytt borde inte skrämma mig. Jag antar att det beror på att jag trots allt är uppvuxen i ett land med kristna traditioner och som religionsintresserad har jag sugit i mig information om allt från demonologi till kristna riter. Detta var min bild innan jag såg om filmerna den här gången. Nu är jag inte så säker längre. Jag tror att det som tilltalar mig i den första filmen först och främst är manusets spelande på möjliga psykologiska förklaringar till fenomenen som utspelas på skärmen. Det skadar inte heller att första filmen är något av det snyggaste, mest välspelade och vällåtande som gjorts i genren.

De övriga filmerna i franchisen når inte ens upp till hälften av originalets storhet, men den senaste filmen, recenserad igår, visar att det fortfarande finns en plats för psykologisk ockult skräck i vår moderna filmvärld - även om det tydligen bara går att sälja till art house-publik nuförtiden. Nästa franchise: Scream

Recenserande filmer i serien:

The Exorcist (1973) - 5 nej, nej, använd inte krucifixet sådär, snälla av 5 möjliga

The Exorcist II: The Heretic (1977) - 1 James Earl Jones gjorde en annan film 1977... tur för honom av 5 möjliga

The Exorcist III ( 1990) - 3+ viga pensionärer av 5 möjliga

The Exorcist: The Beginning (2004) - 2 trötta svenska exorcister av 5 möjliga

Dominion: Prequel To The Exorcist (2005) - 4 technicoloreffekter i annars snygga rullar av 5 möjliga

Snittbetyg (plus och minus borträknade): 3,0

Klara franchises:

1. The Exorcist - 3,0 (fler plus än nummer 2)

2. The Texas Chainsaw Massacre - 3,0

3. The Omen - 2,6

4. Friday The 13th - 2,3

5. Saw - 2,1

Regi: Paul Schrader

Manus: William Wisher Jr. & Caleb Carr

Medverkande: Stellan Skarsgård, Gabriel Mann, Clara Bellar mfl.

Produktionsbolag: Morgan Creek Productions

År: 2005

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0449086/

Fader Lancaster Merrin förlorar sin tro på grund av val han tvingas göra under andra världskriget och sadlar om till arkeolog. Det nya yrket tar honom till en utgrävning i Kenya. Det visar sig att man hittat en helt orörd, men begravd, kyrka. Mysteriet tätnar när dateringen visar att kyrkan är från 500-talet - långt innan kristendomen ens hade kommit till regionen...

Om ovanstående synopsis verkar bekant är det för att det i princip är samma story som i den tidigare recenserade The Exorcist: The Beginning (2004). I den länkande recensionen går jag igenom produktionshistorien bakom de här två filmerna, men herregud vilken skillnad det är mellan dem! Paul Schrader har regisserat en film som har mer med teologisk kris och hanterandet av denna att göra än demonisk besatthet. Visserligen finns det en demon med i spelet, men den spelar knappast huvudrollen. Nej, det här är istället fader Merrins historia och som sådan fungerar den utmärkt. Det ger karaktären ett helt annat djup och förbättrar faktiskt bilden av honom i The Exorcist (1973).

Schraders regi är som sagt en helt fantastisk förbättring från Renny Harlins hafsverk och manuset är även det bra mycket mer intressant. Stellan Skarsgård gör dessutom en riktigt bra rolltolkning som Merrin här. Den pinsamt dåliga tredje akten från Skarsgård i den förra filmen är riktigt bra här. Tack och lov är även Izabella Scurupco borta och den kvinnliga huvudrollen spelas förtjänstfullt av Clara Bellar istället.

Det jag har att anmärka på den här filmen är först och främst tempo och i viss mån kosmetika. För att börja med specialeffekterna är de riktigt usla. Jag vet inte riktigt om den här filmen inte fick ordentligt med post-production på grund av omständigheterna kring produktionen men CG-effekterna är bland de sämsta jag sett. Likaså skulle manuset behöva lite uppstramning för att bli en fullpoängare. Men, och det är minst sagt överraskande, det här är den bästa filmen i franchisen utöver nummer ett. Jag skulle rekommendera att ni ser den här och originalfilmen i ett svep. Det tänker jag göra nästa Halloween.

Betyg: 4 technicoloreffekter i annars snygga rullar av 5 möjliga

Odödliga musikvideos

När jag var 16 var jag helt såld på postpunk, psykadelisk rock, synth och goth från 80-talet. Föga förvånande var också ett av mina favoritband The Cure - bandet med min stilikon Robert Smith som ledstjärna. Jag sprang runt med bandtröjor, tuperade håret, försökte förgäves färga det svart (det blev grönt...) och hela getupen så som anstod en überseriös gothare. Sen... tja, insåg jag att livet inte var så blekt och svart som musiken jag lyssnade på ville måla upp och många band jag tidigare älskat började sakta men säkert falla ur favör i skivspelaren. Vissa band, så som The Cure, stannade kvar bland musiken jag fortfarande lyssnar på, medan andra, exempelvis många synthband från 80-talet försvann helt. Av alla skivor som The Cure har släppt har jag en speciell plats i mitt hjärta för 1985 års The Head On The Door. Den har något magiskt över sig och med inte en enda svag låt på plattan är det en av få skivor jag lyssnat sönder ett exemplar av. Märk väl, jag varken tappade eller repade skivan utan slet helt enkelt sönder den med tillräckligt många omspelningar.

Videon nedan är ett lysande exempel på vad ett band kan göra när man inte är nöjd med sin originalprodukt. The Cure var måttligt förtjusta i sin video till samma låt från 1985 och bestämde sig för att göra en nyversion. Jag kommer förhoppningsvis att nynna med till den här gamla dängan på Roskilde i år. Vi ses där!

Artist: The Cure

Låt: Close To Me

Album: The Head On The Door

År: 1985