Regi: Marcus Nispel

Manus: Scott Kosar (baserat på Tobe Hoopers manus från 1974)

Medverkande: Jessica Biel, Jonathan Tucker, Andrew Bryniarski

Produktionsbolag: New Line Cinema/Focus Features/Platinum Dunes mfl.

År: 2003

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0324216/

Ett kompisgäng på väg till en Lynyrd Skynyrd-konsert håller på att köra på en uppenbart chockad kvinna som går mitt på vägen. Gänget beslutar sig för att de måste hjälpa kvinnan och köra henne till närmsta sjukhus. De hinner dock inte ens så långt innan kvinnan drar en pistol och skjuter sig själv. Chockade försöker gänget få kontakt med den lokala polisen för att rapportera självmordet. Men den här avkroken av Texas är inte särskilt gästvänlig...

Runt tidigt 2000-tal började alla de klassiska skräckfilmsserierna få remakes gjorda. Vanligtvis blev det riktigt jävla uselt och något jag och andra fans helst vill glömma. Med ett sånt track record är det lätt att missa guldkornen som trenden trots allt gett upphov till. Remaken av The Texas Chainsaw Massacre (1974) är just ett sådant guldkorn.

Remaken är på gott och ont mycket mer grafisk än originalet. Originalets styrka låg i den psykologiska skräcken och den avskalade känslan. Remaken är en 2000-talsproduktion med allt vad det innebär. Skillnaden mellan den här filmen och andra remakes är däremot att manusförfattaren, Scott Kosar, verkligen vill göra en egen tolkning av källmaterialet. Tillsammans med Marcus Nispels tajta regi och ett förvånansvärt snyggt foto (originalets fotograf Daniel Pearl i repris) och produktionsdesign blir TCM5 en riktigt bra skräckrulle. I likhet med originalet känns hela filmen skitig och rå. All interiör går i murriga färger och skådespelarna är genom hela filmen genomsvettiga. Det känns helt enkelt varmt som fan bara att se filmen.

Skådespelarna är överlag riktigt bra med Jessica Biel som en bra "final girl". Biel kan spela tuff som sten men ser samtidigt ut som ett bombnedslag. Det är en smart och sexig hjältinna - inte bara den typiskt oskuldsfulla protagonisten från 80-talets slashervåg. Den som lyfter filmen något enormt är dock R. Lee Ermey som den fruktansvärt äcklige sheriffen. Han lyckas porträttera en karaktär som jag älskar att hata och scenerna med honom är en av filmens höjdpunkter.

Allt är dock inte solsken och splatterfest. Exempelvis får Leatherface en riktigt tillbakadragen roll utan några karaktärsdrag annat än den "ostoppbara maskinen". Faktum är att det här troligen skulle vara en bättre film om det inte hade varit en remake av en så pass ikonisk skräckfilm och att fansen hade skitit knäck om Leatherface inte var med. Den är inte heller, precis som jag varit inne på, lika stark och obehaglig på ett psykologiskt plan som originalet utan förlitar sig lite väl mycket på chockeffekter ibland. Det här är dock en bra film om du kan bortse från att originalet är ännu bättre. Det är en nyversion i ordets rätta mening och det är det ganska ont om.

Betyg: 4 va? ingen motorsågsdans?! av 5 möjliga