Regi: Steven Spielberg

Manus: Lee Hall & Richard Curtis (baserad på Michael Morpurgos roman med samma namn)

Medverkande: Jeremy Irvine, Emily Watson, David Thewlis mfl.

Produktionsbolag: Amblin Entertainment/Touchstone Pictures/Kennedy/Marshall Company

År: 2011

Längd: 146 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd än, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1568911/

I ett infall, inte så lite på grund av fickpluntan, köper bonden Ted Narracott ett fullblod istället för en arbetshäst. Teds son, Albert, tar på sig ansvaret för att rida in hästen som han döper till Joey. När skörden slår fel tvingas dock Ted sälja Joey till det brittiska kavalleriet som behöver alla hästar de kan få till sitt intåg i första världskriget. Albert ger dock inte upp hoppet om att återse Joey, trots brinnande krig.

Det här är filmen som cementerar det faktum jag länge befarat - Spielberg har helt tappat greppet. Det senaste han gjorde som hade någon substans eller var spännande var Münich (2005). War Horse är slisk. Väldigt välproducerat slisk, men ändå slisk. Det finns en okej historia här någonstans, att låta en häst, eller vad för något som helst egentligen, stå som sammanlänkande faktor till en rad dramatiska händelser för olika personer. Bandet mellan människa och häst är också extremt starkt historiskt sett, men Spielberg lyckas inte få mig att tro på det här. Märk väl, jag får fortfarande en klump i halsen när Artax dör i The Neverending Story (1984). När det gäller War Horse blev jag mest uttråkad.

Produktionsvärdena är höga, som sig bör i en Spielbergrulle. Fotot, även om det masas på rejält med färgfilter här och där, är väldigt snyggt. Vidare har John Williams skrivit ett typiskt John Williams-soundtrack och skådespelarna är åtminstone aldrig sämre än okej. Manuset är dock bland de långrandigaste den här Oscarssäsongen. Om manusförfattarna hade hållt sig till en historia, förslagsvis att Albert får ta värvning direkt tillsammans med sin häst, hade detta kunnat bli en helt okej matinérulle. Nu skiftar filmens perspektiv var tjugonde minut vilket gör att man till sist inte orkar bry sig längre.

Jag hade väl inte alltför höga förhoppningar på War Horse (inte efter den lökigaste trailern i mannaminne) men det här är ändå ett snäpp ner från vad jag trodde. Spielberg brukar, även i sina sämre stunder, åtminstone leverera underhållande filmer för stunden. Den här rullen har jag glömt efter Oscarsgalan.

Betyg: 2 välproducerad skit av 5 möjliga 

Regi: Stephen Daldry

Manus: Eric Roth (baserad på Jonathan Safran Foers roman med samma namn)

Medverkande: Thomas Horn, Max von Sydow, Sandra Bullock mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Warner Bros. Pictures/Scott Rudin Pictures

År: 2011

Längd: 129 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0477302/

Ett år efter att hans far omkommit i 11:e september-attentaten hittar den nioårige Oskar Schell en nyckel som hans far förvarat i en blå vas. Oskar är inte den som backar för en utmaning och bestämmer sig för att leta upp alla personer på Manhattan som heter Black - den enda ledtråd han har att gå på.

Amerikanska filmskapare verkar ha kommit till den punkten nu där man kan tala om 11:e september utan att basera hela historien runt attentaten. Extremely Loud & Incredibly Close (ELIC) har attentaten som bakgrund men handlar till största del om hur en ung pojke försöker förstå sin fars död. Huvudkaraktären Oskar har dessutom en hel del mentala problem att hantera och är rädd för i princip allting - något som inte gjordes bättre av WTC-attackerna. Under sökandets gång lär sig Oskar lita på sig själv och sin egen förmåga i en historia som kunde varit väldigt fin, men som brister på en rad punkter.

För det första är 129 minuter en på tok för lång speltid för den här filmen. Den lovande början byggs upp mot att Max von Sydows karaktär introduceras... och försvinner igen. Sen tappar filmen det mesta. Von Sydow gör en väldigt bra roll som den stumme inneboende hos Oskars farmor som besvarar de flesta frågor genom att hålla upp sina handflator med orden "yes" och "no" skrivna på dem. De flesta roller där en skådespelare inte har dialog att falla tillbaka på blir ett stort test av talang och förmedlingskunskap och von Sydow förtjänar sin Oscarsnominering. Även den unge Thomas Horn gör en bra roll som Oskar och tycks ha fångat personlighetsdragen hos en person med paniksyndrom och Aspbergers väldigt väl. De två stora affischnamnen, Tom Hanks och Sandra Bullock, är mest där för att sälja biljetter tycks det som. Ingen av dem gör någon av sina bättre insatser.

Manuset är den andra punkten som filmen tappar rejält på. En som sagt lovande början ebbar ut i en väldig pekoral med stråkar och en sån gråtfest att man kan tro att Kleenex har varit huvudsponsor till rullen. Det blir ett rejält stilbrott mot öppningen och gjorde att jag tappade intresset efter halva filmen. Stephen Daldry, en erkänt duktig regissör, skulle behövt styra det här skeppet lite rakare. Nu blir det mest ett "jaha" med bra skådespelarinsatser. Synd.

Betyg: 2 åldras von Sydow fortfarande? han ser likadan ut nu som för 15 år sen! av 5 möjliga

Idag blir det en annorlunda recension. Eftersom en av de Oscarsnominerade dokumentärerna är ett projekt som löpt över 15 års tid måste jag också se alla tre delarna i serien för att kunna göra en bra bedömning av den sista installationen. Därför har jag idag utsatt mig för sex timmar ångest och kan presentera tre synopsis och en samlad bedömning av de tre filmerna i min första trippelrecension. Då kör vi.

Titel: Paradise Lost: The Child Murders At Robin Hood Hills

Regi: Joe Berlinger & Bruce Sinofsky

Medverkande: Damien Wayne Echols, Jason Baldwin, Jessie Miskelly mfl.

Produktionsbolag: HBO

År: 1996

Längd: 150 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (?), troligen 15 (på grund av mycket grafiska brottsplatsfoton)

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0117293/

I maj 1993 hittas de tre åttaåriga pojkarna Stevie Branch, Michael Moore och Christopher Byers mördade i ett avskilt skogsområde i West Memphis, Arkansas. Polisutredningen leder till Jessie Miskelly, en svagt mentalt handikappad 17-åring som menar att han sett de "lokala knäppgökarna" Damien Wayne Echols och Jason Baldwin misshandla, våldta och mörda pojkarna. Dokumentärfilmarna Joe Berlinger och Bruce Sinofsky följer rättegångarna mot de misstänkta tonåringarna och ger samtidigt en bild av en amerikansk småstad i upplösning.

Titel: Paradise Lost 2: Revelations

Regi: Joe Berlinger & Bruce Sinofsky

Medverkande: Damien Wayne Echols, Jason Baldwin, Jessie Miskelly mfl.

Produktionsbolag: HBO/Hand To Mouth Productions/Creative Thinking International Ltd.

År: 2000

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (?), troligen 15 (på grund av mycket grafiska brottsplatsfoton)

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0239894/

Sex år efter domen i det uppmärksammande trippelmordet på tre pojkar i West Memphis hittar en kriminolog nya bevis i fallet som tycks kunna frikänna de tre förmodade gärningsmännen. Fokus hamnar på styvfadern till en av de mördade pojkarna - en högst obehaglig man som hyser ett enormt hämndbegär mot de tre dömda unga männen. Samtidigt kommer filmarna Joe Berlinger & Bruce Sinofsky under kritik för att ha haft inverkan på rättegången med sin dokumentärfilm. 

Titel: Paradise Lost 3: Purgatory

Regi: Joe Berlinger & Bruce Sinofsky

Medverkande: Damien Wayne Echols, Jason Baldwin, Jessie Miskelly mfl.

Produktionsbolag: HBO/Radical Media

År: 2011

Längd: 121 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (?), troligen 15 (på grund av mycket grafiska brottsplatsfoton)

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2028530/

Efter nästan 20 år i fängelse för ett brott de dömdes för på mycket lösa grunder försätts Damien Wayne Echols, Jason Baldwin och Jessie Miskelly på fri fot. Nya DNA-bevis visar på att de då tonåriga gärningsmännen inte varit på mordplatsen. Tillsammans med flera pinsamma rättsliga skandaler, korstågande jurymedlemmar och nationella stödgrupper bildar fallet en enda stor soppa. Joe Berlinger & Bruce Sinofsky axlar återigen kameran för att dokumentera det sista kapitlet om morden på Robin Hood Hills.

Lite drygt 400 minuter (eller 6,66 timmar om man så vill. Ah! Satanism!) om ett av de märkligaste, rörande och skrämmande rättsfall jag sett. Jag mår... inte så bra nu. En bra dokumentär ställer frågor med sin dokumentation och finns det något som dessa tre filmer gör så är det att ställa frågor. Den första installationen i serien, hädanefter kallad PL1, visar upp en sida av det amerikanska rättssystemet som jag trodde bara återfanns i dåliga tv-serier med kassa manusförfattare. I mitt nuvarande arbete som gymnasielärare håller jag bland annat i en kurs i organisation och ledarskap. Om någon av mina elever hade lämnat in en lika slarvigt skriven rapport om ett fall som polisen i Arkansas gjorde under den här rättegången skulle IG-stämpeln fallit med ljusets hastighet. Tack och lov är mina elever bra mycket smartare än så. 

PL1 uppvisar några av mänsklighetens fulaste sidor. Fördomsfullhet, känsloargument och en ovilja att förstå något utanför sin egen lilla verklighet ligger tillsammans som ett svart, tungt lock över hela rättegången. Det som verkligen lämnade mig med en dålig smak i munnen är att en av de åtalade, Damien, hade lika gärna kunnat vara jag. När jag var i Damiens ålder klädde jag mig likadant, lyssnade på samma musik och argumenterade likadant. Damiens person och karaktär, som inte går ihop med den amerikanska mellanvästern, blir också huvudmålet för åklagarsidan. Varför läser du om ockultism? Varför klär du dig i svart? Varför lyssnar du på metal? Du måste vara en djävulsdyrkare!

För att "bevisa" detta kallar åklagarsidan in en "expert" på det ockulta. När det visar sig att denne man inte har någon utbildning och köpt sin doktorstitel på postorder menar domaren på att man inte måste ha utbildning för att bli betraktad som en expert inom ett område. Min haka höll på att trilla i golvet. Den akademiska världen, torr som den må vara, testar din kunskap enligt ett strikt regelverk vilket gör att du får en kompetens man i viss mån kan kvantifiera. Skulle inte det vara viktigt för en expert?! Logiken lämnas dock vid dörren och Jason och Jessie döms till livstids fängelse medan Damien döms till döden.

PL2 visar upp dokumentärfilmens makt i och med bildandet av diverse stödgrupper för de tre tonåringarna efter att folk sett PL1. John Mark Byers, styvfar till en av de mördade pojkarna, är huvudfokus för andra delen i dokumentärserien. Byers hyser ett fruktansvärt hämndbegär mot de dömda till den milda grad att han i en scen av filmen gräver "fejkgravar" till de tre påstådda gärningsmännen och sätter eld på dem samtidigt som han fördömer dem till helvetet. Byers verkar helt klart väldigt instabil, något som inte blir bättre av att det visar sig att han har tidigare våldsbrott på sitt samvete, drogproblem och en hjärntumör. Det hjälper inte heller när hans fru dör under mystiska omständigheter i parets hem. Jag funderade över om filmmakarna visade upp Byers i ett dömande ljus, men kom fram till att de inte behövde göra det - han misstänkliggör sig själv. Detta är genomgående både i PL1 och PL2 - dokumentärfilmarna håller sig utanför intervjuerna så mycket som möjligt och låter intervjupersonerna säga vad de har på hjärtat. Det är klart att man i viss mån alltid styr vilka fakta som kommer fram i och med redigering, men Joe Berlinger & Bruce Sinofsky håller sig hela tiden på rätt sida linjen. Trots nya bevis, exempelvis ett bitmärke på en av pojkarna som inte matchar någon av de dömda, blir det ingen ny rättegång.

PL3 till sist visar hur ny DNA-bevisning visar att de dömda inte kunde ha varit på brottsplatsen. I och med att domaren som la domen i målet 1994 har sagt upp sig från sitt ämbete och nu är senator (yay...) faller det på hans efterträdare att granska de nya bevisen. Det går fort. De tre får i viss mån nästan ett löfte om en ny rättegång men staten slänger också upp ett annat förslag - säg att ni är skyldiga så får ni gå nu. Jag... förstår inte amerikansk juridik. Vad som är ännu mer intressant är att DNA-bevisningen och ett antal andra faktorer pekar till en av de andra pojkarnas fäder. John Mark Byers visar också att han kan inse när har haft fel och inser att de dömda är oskyldiga.

Paradise Lost-trilogin är några av de främsta dokumentärer jag sett. De är ytterst känsloladdade och som en utomstående kan man bara gång på gång skaka på huvudet åt vad som i grund och botten är en modern häxjakt. Om man läser min genomgång av filmerna låter det som riktigt bisarr fiktion, men så är tyvärr inte fallet. En trippelmördare gick fri och tre oskyldiga ungdomar fängslades i 20 år för ett brott de inte begått. Joe Berlinger & Bruce Sinofsky har gjort en fantastisk dokumentärserie, en stor tjänst till de inblandades familjer och i princip räddat livet på Damien Echols. Om det inte är något av det största något av filmmediet kan göra, rädda liv, så vet jag inte vad det annars skulle vara.

Betyg: 5 mardrömmar över 20 år av 5 möjliga

Regi: Marshall Curry & Sam Cullman

Medverkande: Daniel McGowen, Joel Ferguson, William Rodgers mfl.

Produktionsbolag: BBC/CPB/Lucky Hat Entertainment mfl.

År: 2011

Längd: 85 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (?), troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1787725/

Marshall Curry & Sam Cullman skildrar Earth Liberation Fronts (ELF) uppgång och splittring under sent 1990-tal och under första halvan av 00-talet. Fokus ligger på Daniel McGowen, en av de drivande medlemmarna i ELF i Oregon och Washington State, och mordbrandsrättegången mot honom. Tillbakablickar blandas med hur McGowen förbereder sig för sin rättegång och huruvida han ska ta en förlikningsdeal eller inte.

Medan svenska miljöaktivister släpper ut minkar och demonstrerar utanför Scan är jänkarna i vanlig ordning lite mer extrema. ELF sysslade först och främst med aktioner och brandattentat mot påstådda miljöbovar under tidsperioden som filmen skildrar. Sedan FBI lyckades gripa några av nyckelpersonerna i rörelsen har de fört en mer tynande tillvaro i nordvästra USA.

Curry & Cullman (låter som en advokatbyrå) har gjort en dokumentär som är en bra genomgång av rörelsens historia, dess mål och mening. Historiken, varvat med intervjuer från personer som varit med i rörelsen, är riktigt intressant och visar på en förvisso radikal grupp men med mycket slipade metoder som förbjöd våld mot personer och inriktade sig på ekonomisk skada. Det är också lätt att förstå McGowens aktivism när han mycket riktigt påpekar att ett av brandattentaten "löste" ett problem som de lokalt boende försökt lösa med brev och demonstrationer i tio år. Det var ett direkt resultat som gav mersmak.

Dessvärre faller dokumentären lite på bristen av nyansering. Alla parter får komma till tals och här finns goda ansatser till reflektion både från polismyndigheter och aktivister, men precis när det börjar bli riktigt intressant slutar filmen med den öppna frågan: vad är egentligen en terrorist? Ska McGowen och hans polare klassas som terrorister? McGowen själv menar att "terrorism" är ett modeord som används för att skrämma folk med. Jag vill ha mer av den här inriktningen! Mer analys och åtminstone en 20 minuter längre film! Den är dock sevärd och bra mycket bättre än gårdagens dokumentär.

Betyg: 3+ trädkramare av 5 möjliga

Regi: Danfung Dennis

Medverkande: Nathan Harris, Ashley Harris mfl.

Produktionsbolag: Docurama Films

År: 2011

Längd: 88 min

Land: USA/Storbritannien/Afghanistan

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (?), troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1748043/

Hell And Back Again följer Nathan Harris och hans kompani med marinsoldater på uppdrag i Afghanistan. Uppdragsredogörelserna varvas med historien om hur Nathan kommer hem till USA igen med en sönderskjuten höft. Danfung Dennis följer med Nathan på hans resa genom sjukterapi och sina försök att anpassa sig till ett civilt liv igen.

En sak måste man säga om Danfung Dennis - han är en jäkligt modig filmare. Dennis följer kompaniet på uppdrag under tung beskjutning där folk blir skjutna till höger och vänster. Det är också de här scenerna som är de mest drabbande och intressanta i Hell And Back Again. Kriget i all sin skräck kommer väldigt nära. Sen var det tyvärr också det där med historien om Nathan Harris hemkomst.

Nathan Harris verkar vara en fruktansvärd människa. Det finns inget annat sätt att säga det på. Dennis filmar helt enkelt vad han ser, men det finns knappt någon reflektion över vad han varit med om. Det enda han tycks bry sig om är att visa upp sina stridsärr för folk, klaga på sin ständigt stöttande fru, leka med sitt tjänstevapen och desperat försöka hanka sig fast vid ett liv i marinkåren. I IMDB:s beskrivning av filmen står att läsa att Harris lider av posttraumatiskt stressyndrom. Det visas inte alls i filmen. De fysiska biverkningarna av hans mediciner gås igenom kors och tvärs men det verkligt intressanta, Nathans psykologiska tillstånd, lämnas åt sidan. Kanske lider han av PTSD, kanske inte, men Dennis måste utforska detta för att dokumentären inte ska framställa Harris som en väldigt gnällig veteran. Jag tror säkert att han har ont som fan, men har svårt att känna någon större sympati för hans situation när han fäller kommentarer som: "I joined the Marine Corps. at age 18 because I wanted to kill people." Skit i det där med att säkra landets gränser och skydda befolkningen, nej då, Harris ville tydligen bara döda folk. Detta är något han återkommer till gång på gång. Mest störande blir det i scenerna där han sitter och leker med sin pistol genom att spela fejkad rysk roulette. "If I'd pulled the trigger now, I'd be dead... One more time!"

Det finns bättre dokumentärer om både krigssidan av en soldats liv och om återvändandet hem. Se dem istället.

Betyg: 2 tysta och snälla frugor av 5 möjliga

Best Short Film, Live Action

Tuba

Regi: Phyllida Lloyd

Manus: Abi Morgan

Medverkande: Meryl Streep, Jim Broadbent, Alexandra Roach mfl.

Produktionsbolag: DJ Films & Pathé

År: 2011

Längd: 105 min

Land: Storbritannien/Frankrike

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1007029/

Margaret Thatcher ser tillbaka på sitt liv från sin blygsamma bakgrund som köpmansdotter till att bli den mäktigaste kvinnan i världen. Ja... uhm... det var väl det?

Margaret Thatcher kommer alltid vara en del av min barndom av samma anledning som Ronald Reagan och George Bush den äldre är det. Jag växte upp i en familj där 18-nyheterna var heliga och på så vis har dessa gubbar och ensamma tant varit en del av mitt middagssällskap under stora delar av min uppväxt. I The Iron Lady lyckas Meryl Streep fånga Thatcher så bra att jag ibland befann mig tillbaka vid middagsbordet i Hörby som liten parvel. Flashbacks till trots var jag väldigt spänd på att se hur Streep axlade manteln som krutgumman - och jävlar i havet vad bra hon är! Om Streep inte plockar Oscarn för bästa kvinnliga huvudroll är något rejält ruttet i Akademin. 

Streep, fantastisk som hon är, får dock kämpa mot ett manus som är lite halvdant. Ramberättelsen är hur en till åren kommen Thatcher har konversationer med sin döde make, Dennis. Det funkar sådär. Det ger visserligen chans för Streep att skina än mer, men gör samtidigt att filmen känns något upphackad. Det är inget fel på ramberättelsen i sig, men den skulle skurits ner ganska markant till förmån för en mer traditionell biografi över en väldigt fascinerande person. Thatchers politiska liv var mer än nog fyllt med intressanta händelser som jag skulle vilja se utforskas mer. Framförallt kommer de sociala aspekterna av Thatchers styre lite i skymundan. Det talas om strejker, vi får lite bilder av sammandrabbningar mellan polis och allmänhet men det blir inte mycket mer än så. Jag eftersöker också lite mer fokus på Thatchers politik mot IRA.

Det finns en fantastisk film här men den kommer aldrig riktigt fram. Skådespelarna i övrigt är även de bra (speciellt kul är det att se Anthony Stewart Head i något nytt igen), filmtekniken är bra, den Oscarsnominerade makeupen häpnadsväckande etc. Manuset är dock för splittrat för att filmen ska bli riktigt bra. Se den dock för Streeps skull.

Betyg: 3+ behöver mer punkrock av 5 möjliga

Titel: Eldvittnet

Författare: Lars Kepler (Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril)

År: 2011

Sidor: 562

Förlag: Albert Bonniers Förlag

ISBN: 978-91-0-012643-8

När en tonårsflicka mördas brutalt på ett LVU-hem kallas Joona Linna från Rikskrim in som observatör för polisutredningen. Linna känner sig bakbunden av sin påtvingade observatörsroll och tvingas både leta efter mördaren och slåss mot polisbyråkratin. Samtidigt börjar ett aspirerande medium se spöken på riktigt - spöken som likt den mördade flickan håller händerna för ansiktet.

Jag gillade Hypnotisören (2009) skarpt men var lite mindre imponerad av uppföljaren, Paganinikontraktet (2010). Den tredje boken om Joona Linna är dessvärre ännu ett steg tillbaka från originalets nästan perfekta deckarspänning. Eldvittnet lyckas på något sätt vara både mer jordnära och mer utflippad än de tidigare delarna på samma gång. Historien om ett bestialiskt mord på ett LVU-hem är en bra början och att tygla Linnas karaktär med en observatörsroll där han måste tampas med inkompetent lokalpolis måhända vara en klyscha, men en underhållande sådan. Värre blir det när Kepler blandar in mediumet Flora och hennes "visioner".

De två historierna, Linnas och Floras, skär sig å det grövsta och den slutgiltiga förklaringen till varför Flora ser dead people (I see them all the time... förlåt, var tvungen) känns mest som en efterkonstruktion. Sen har jag vissa problem med Linnas karaktär. Ingen hade kunnat vara så här pass arrogant för överordnade och ändå fått behålla sitt jobb. Att han står under internutredning känns bara logiskt, men det känns å andra sidan väldigt ologiskt att internutredarna i princip snällt sitter och väntar på att Linna ska dyka upp på möten som han sen travar ut från när det behagar.

Jag har i recensioner av de tidigare delarna berömt Keplers språk för att vara riktigt vasst för att vara inom genren svensk deckarroman. Tyvärr är även språkbehandlingen i Eldvittnet sämre än tidigare. Det verkar som att författarparet, alternativt redigeraren, hamnat i tidsnöd för här finns för många missar och språkliga grodor för att vara acceptabelt för en bestseller. Men så var det det där med berättarteknik. Jag tycker inte Eldvittnet är en särskilt bra bok, men ändå kan jag inte lägga den ifrån mig. De korta kapitlen och tempot gör att historien flyter på och att jag hade svårt att komma bort från "ett kapitel till-syndromet". Sen lyckas Kepler med en äckligt smart sak de sista 50 sidorna - en cliffhanger till nästa bok. Den har egentligen inget att göra med mordhistorien men knyter ändå in ganska snyggt. Framförallt lyckas den med att få mig peppad till nästa del i serien om Joona Linna. Jag hoppas bara att jag inte blir besviken igen.

Betyg: 2 envisa finnar av 5 möjliga