Idag blir det en annorlunda recension. Eftersom en av de Oscarsnominerade dokumentärerna är ett projekt som löpt över 15 års tid måste jag också se alla tre delarna i serien för att kunna göra en bra bedömning av den sista installationen. Därför har jag idag utsatt mig för sex timmar ångest och kan presentera tre synopsis och en samlad bedömning av de tre filmerna i min första trippelrecension. Då kör vi.

Titel: Paradise Lost: The Child Murders At Robin Hood Hills

Regi: Joe Berlinger & Bruce Sinofsky

Medverkande: Damien Wayne Echols, Jason Baldwin, Jessie Miskelly mfl.

Produktionsbolag: HBO

År: 1996

Längd: 150 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (?), troligen 15 (på grund av mycket grafiska brottsplatsfoton)

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0117293/

I maj 1993 hittas de tre åttaåriga pojkarna Stevie Branch, Michael Moore och Christopher Byers mördade i ett avskilt skogsområde i West Memphis, Arkansas. Polisutredningen leder till Jessie Miskelly, en svagt mentalt handikappad 17-åring som menar att han sett de "lokala knäppgökarna" Damien Wayne Echols och Jason Baldwin misshandla, våldta och mörda pojkarna. Dokumentärfilmarna Joe Berlinger och Bruce Sinofsky följer rättegångarna mot de misstänkta tonåringarna och ger samtidigt en bild av en amerikansk småstad i upplösning.

Titel: Paradise Lost 2: Revelations

Regi: Joe Berlinger & Bruce Sinofsky

Medverkande: Damien Wayne Echols, Jason Baldwin, Jessie Miskelly mfl.

Produktionsbolag: HBO/Hand To Mouth Productions/Creative Thinking International Ltd.

År: 2000

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (?), troligen 15 (på grund av mycket grafiska brottsplatsfoton)

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0239894/

Sex år efter domen i det uppmärksammande trippelmordet på tre pojkar i West Memphis hittar en kriminolog nya bevis i fallet som tycks kunna frikänna de tre förmodade gärningsmännen. Fokus hamnar på styvfadern till en av de mördade pojkarna - en högst obehaglig man som hyser ett enormt hämndbegär mot de tre dömda unga männen. Samtidigt kommer filmarna Joe Berlinger & Bruce Sinofsky under kritik för att ha haft inverkan på rättegången med sin dokumentärfilm. 

Titel: Paradise Lost 3: Purgatory

Regi: Joe Berlinger & Bruce Sinofsky

Medverkande: Damien Wayne Echols, Jason Baldwin, Jessie Miskelly mfl.

Produktionsbolag: HBO/Radical Media

År: 2011

Längd: 121 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (?), troligen 15 (på grund av mycket grafiska brottsplatsfoton)

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2028530/

Efter nästan 20 år i fängelse för ett brott de dömdes för på mycket lösa grunder försätts Damien Wayne Echols, Jason Baldwin och Jessie Miskelly på fri fot. Nya DNA-bevis visar på att de då tonåriga gärningsmännen inte varit på mordplatsen. Tillsammans med flera pinsamma rättsliga skandaler, korstågande jurymedlemmar och nationella stödgrupper bildar fallet en enda stor soppa. Joe Berlinger & Bruce Sinofsky axlar återigen kameran för att dokumentera det sista kapitlet om morden på Robin Hood Hills.

Lite drygt 400 minuter (eller 6,66 timmar om man så vill. Ah! Satanism!) om ett av de märkligaste, rörande och skrämmande rättsfall jag sett. Jag mår... inte så bra nu. En bra dokumentär ställer frågor med sin dokumentation och finns det något som dessa tre filmer gör så är det att ställa frågor. Den första installationen i serien, hädanefter kallad PL1, visar upp en sida av det amerikanska rättssystemet som jag trodde bara återfanns i dåliga tv-serier med kassa manusförfattare. I mitt nuvarande arbete som gymnasielärare håller jag bland annat i en kurs i organisation och ledarskap. Om någon av mina elever hade lämnat in en lika slarvigt skriven rapport om ett fall som polisen i Arkansas gjorde under den här rättegången skulle IG-stämpeln fallit med ljusets hastighet. Tack och lov är mina elever bra mycket smartare än så. 

PL1 uppvisar några av mänsklighetens fulaste sidor. Fördomsfullhet, känsloargument och en ovilja att förstå något utanför sin egen lilla verklighet ligger tillsammans som ett svart, tungt lock över hela rättegången. Det som verkligen lämnade mig med en dålig smak i munnen är att en av de åtalade, Damien, hade lika gärna kunnat vara jag. När jag var i Damiens ålder klädde jag mig likadant, lyssnade på samma musik och argumenterade likadant. Damiens person och karaktär, som inte går ihop med den amerikanska mellanvästern, blir också huvudmålet för åklagarsidan. Varför läser du om ockultism? Varför klär du dig i svart? Varför lyssnar du på metal? Du måste vara en djävulsdyrkare!

För att "bevisa" detta kallar åklagarsidan in en "expert" på det ockulta. När det visar sig att denne man inte har någon utbildning och köpt sin doktorstitel på postorder menar domaren på att man inte måste ha utbildning för att bli betraktad som en expert inom ett område. Min haka höll på att trilla i golvet. Den akademiska världen, torr som den må vara, testar din kunskap enligt ett strikt regelverk vilket gör att du får en kompetens man i viss mån kan kvantifiera. Skulle inte det vara viktigt för en expert?! Logiken lämnas dock vid dörren och Jason och Jessie döms till livstids fängelse medan Damien döms till döden.

PL2 visar upp dokumentärfilmens makt i och med bildandet av diverse stödgrupper för de tre tonåringarna efter att folk sett PL1. John Mark Byers, styvfar till en av de mördade pojkarna, är huvudfokus för andra delen i dokumentärserien. Byers hyser ett fruktansvärt hämndbegär mot de dömda till den milda grad att han i en scen av filmen gräver "fejkgravar" till de tre påstådda gärningsmännen och sätter eld på dem samtidigt som han fördömer dem till helvetet. Byers verkar helt klart väldigt instabil, något som inte blir bättre av att det visar sig att han har tidigare våldsbrott på sitt samvete, drogproblem och en hjärntumör. Det hjälper inte heller när hans fru dör under mystiska omständigheter i parets hem. Jag funderade över om filmmakarna visade upp Byers i ett dömande ljus, men kom fram till att de inte behövde göra det - han misstänkliggör sig själv. Detta är genomgående både i PL1 och PL2 - dokumentärfilmarna håller sig utanför intervjuerna så mycket som möjligt och låter intervjupersonerna säga vad de har på hjärtat. Det är klart att man i viss mån alltid styr vilka fakta som kommer fram i och med redigering, men Joe Berlinger & Bruce Sinofsky håller sig hela tiden på rätt sida linjen. Trots nya bevis, exempelvis ett bitmärke på en av pojkarna som inte matchar någon av de dömda, blir det ingen ny rättegång.

PL3 till sist visar hur ny DNA-bevisning visar att de dömda inte kunde ha varit på brottsplatsen. I och med att domaren som la domen i målet 1994 har sagt upp sig från sitt ämbete och nu är senator (yay...) faller det på hans efterträdare att granska de nya bevisen. Det går fort. De tre får i viss mån nästan ett löfte om en ny rättegång men staten slänger också upp ett annat förslag - säg att ni är skyldiga så får ni gå nu. Jag... förstår inte amerikansk juridik. Vad som är ännu mer intressant är att DNA-bevisningen och ett antal andra faktorer pekar till en av de andra pojkarnas fäder. John Mark Byers visar också att han kan inse när har haft fel och inser att de dömda är oskyldiga.

Paradise Lost-trilogin är några av de främsta dokumentärer jag sett. De är ytterst känsloladdade och som en utomstående kan man bara gång på gång skaka på huvudet åt vad som i grund och botten är en modern häxjakt. Om man läser min genomgång av filmerna låter det som riktigt bisarr fiktion, men så är tyvärr inte fallet. En trippelmördare gick fri och tre oskyldiga ungdomar fängslades i 20 år för ett brott de inte begått. Joe Berlinger & Bruce Sinofsky har gjort en fantastisk dokumentärserie, en stor tjänst till de inblandades familjer och i princip räddat livet på Damien Echols. Om det inte är något av det största något av filmmediet kan göra, rädda liv, så vet jag inte vad det annars skulle vara.

Betyg: 5 mardrömmar över 20 år av 5 möjliga

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  The End Of An Era - Sista posten på Bloggplatsen   Allt har ett slut brukar det heta och så även min tid här på Bloggplatsen. I och med nyårets stora skräckupplevelse nära hela sajten låg nere under närmre en veckas tid för mig tog jag beslu...

Linda hatar allt, Ulf är trött och frustrerad på att bli avbruten och Matti har ingen penis som bakgrundsbild den här veckan. Läget bland trupperna kunde alltså varit bättre för general Gustaf, som förgyller tillvaron med sin bästa Henke Larsson-im...

Regi: Guillermo del Toro Manus: Guillermo del Toro & Kim Morgan (baserat på William Lindsay Greshams roman) Medverkande: Bradley Cooper, Rooney Mara, Cate Blancett mfl. Produktionsbolag: Fox Searchlight Pictures/Double Dare You/TSG Entertainm...

  Regi: Reinaldo Marcus Green Manus: Zach Baylin Medverkande: Will Smith, Aunjanue Ellis, Jon Bernthal mfl. Produktionsbolag: Star Thrower Entertainment/Westbrook Studios/Keepin’ It Reel År: 2021 Längd: 144 min Land: USA Svens...

Linda är sjuk – igen! Frågan är om det var Darkman som var i farten eftersom Linda absolut inte kunde förstå varför veckans titelkaraktär heter som han gör. Det gör hur som helst att de tre medlemmarna med Y-kromosomer får hålla ställningarna...