Regi: Jannicke Systad Jacobsen

Manus: Jannicke Systad Jacobsen (baserad på Olaug Nilssens roman med samma namn)

Medverkande: Helene Bergsholm, Henriette Steensrup, Malin Bjørhovde mfl.

Produktionsbolag: Motlys

År: 2011

Längd: 76 min

Land: Norge

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1650407/

15-åriga Alma har en enda sak på hjärnan - sex. Boende i en liten håla mitt ute på den norska landsbygden är det dock inte så lätt att hitta någon lämplig kandidat för att bli av med oskulden. Alma riktar in sig på den populäre Artur och allt ser till en början ut att gå vägen. Under en fest på den lokala ungdomsgården händer dock något oväntat. Artur ollar Alma på låret. Plötsligt blir Alma känd som "Pitt-Alma" i skolan och livet tar en väldigt jobbigt vändning.

Jag har läst en del recensioner av den här filmen som liknade den vid en norsk Fucking Åmål (1998). Visst har Ligg med mig liknande tematik med problematisk kvinnlig tonårssexualitet och småstadsmentalitet men där slutar också likheterna. Ligg med mig är en tyvärr en mycket tunnare variant av den förra och behandlar inte så mycket att våga bryta normer som att helt enkelt berätta en historia där det egentligen inte finns någon ordentlig lösning på konflikten. Jag blev uppriktigt förbannad över slutet och det väldigt simplistiska "allt-löser-sig-med-en-offentlig-ursäkt-skitsnacket" den försöker sig på.

Ligg med mig har dock en rakhet i dialog och karaktärer som imponerar. Exempelvis när Almas mor frågar henne varför hon ringt till telefonsexlinjer kommer svaret lika självklart som snabbt: "För jag var kåt". Ingen mer utveckling än så, ingen mer analys och det fungerar väldigt bra i just dialogen. Vad svarar man om ens dotter säger så? Man skulle troligen minst sagt få lite tunghäfta. Filmen har också två riktigt bra skådespelare i Helene Bergsholm (Alma) och Henriette Steensrup (Almas icke namngivna mor). Speciellt Steensrup har några riktiga komiska fullpoängare när hon förtvivlat försöker handskas med sin dotters intresse för sex. 

Sammanfattningsvis är Ligg med mig en helt okej ungdomsfilm som skulle behöva problematisera mer i sitt manus för att bli riktigt intressant. Dialog och skådespel är dock riktigt bra och Jannicke Systad Jacobsen har regisserat en väldigt snygg film. Rekommenderas för den intresserade av nordisk film och kan säkert användas i skolor för att få igång en diskussion om könsroller och sexualitet.

Betyg: 3 busshållplatsfyllor av 5 möjliga

Titel: World War Z: An Oral History Of The Zombie War

Svensk titel: Världskrig Z: En muntlig historik över zombiekriget

Författare: Max Brooks

År: 2006

Sidor: 420

Förlag: Crown/Three Rivers Press (Svenskt förlag: Modernista)

ISBN: 978-0-307-88868-6

Några år efter det stora zombiekriget utses Max Brooks (ja, författaren är själv reportern i boken) av FN:s efterkrigskommitté att skriva en rapport om läget i världen enligt både mannen på gatan och profiler från kriget i sig. Efter att ha fått sin rapport sågad för att vara för känslosam och personlig beslutar sig Max för att sammanställa sina intervjuer till en helhetsbild av kriget som förändrade världen. Resultatet är denna bok.

World War Z hade en så löjlig titel att jag inte kunde motstå den på mellandagsrean. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig annat än vanligt zombiekör med mycket fiktiv hjärnsubstans på sidorna. Vad jag istället fick var en av de främsta postapokalyptiska romaner jag läst på många år. Brooks använder sin kunskap om vår egen verklighet och blandar upp med inspiration från sin egen bok The Zombie Survival Guide. Resultatet är en skrämmande allegori över framförallt mänsklig dumhet. Ovilja att lyssna på andra, högmod och fördomar gör bokens krig så mycket värre än vad det skulle behövt vara. Brooks utforskar makropolitiska relationer på ett väldigt trovärdigt sätt. Framförallt kände jag aldrig att händelseförloppet var ologiskt - något jag kan störa mig på i andra romaner i genren.

Uppdelningen med kortare, nästan novelliknande, kapitel fungerar väldigt bra. Jag har haft boken med mig när jag åkt stadsbuss, suttit och väntat på min beställning på kaféer och när jag inväntat morgonmöten på jobbet. Det är klart att alla små berättelser inte är lika fascinerande som de andra. Det har mycket med tycke och smak att göra. Personligen hade jag svårt för en ganska långdragen historia om livet ombord på ISS när astronauterna inte kunde få avlösning. Många av berättelserna pendlar mellan att vara väldigt sorgliga och väldigt roliga. Det genomgående temat är som sagt mänsklig dumhet men även mänsklig grymhet. Hur kan folk leva vidare efter att ha rationaliserat bort tusentals, ibland miljontals, människor för att de inte kunde räddas undan zombiehorderna enligt de befintliga planerna? Den utilitaristiska lösningen med decimering av befolkningen fungerar men som en karaktär säger mot slutet av boken angående situationen på Island: "We lost a hell of a lot more than just people when we abandoned them to the dead". Varför just Island blir ett skräckexempel? Läs boken!

Betyg: 4 zombiehorder av 5 möjliga

Regi: Kevin Dunn

Manus: ?

Medverkande: James Hellwig, Eric Bischoff, Hulk Hogan mfl.

Produktionsbolag: WWE Films

År: 2005

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0481960/

James Hellwig, mer känd under sitt artistnamn The Ultimate Warrior, var en av de mest mytomspunna figurerna inom den amerikanska wrestlingcirkusen under sent 1980-tal och tidigt 1990-tal. Totalt obegripliga intervjuer (sök på YouTube för timmar av obetalbar underhållning) och en mycket tveksam atletisk talang till trots hade Hellwig både utseendet och utstrålningen som skulle göra honom till Hulk Hogans efterträdare på tronen. Allt pekade mot en lysande karriär tills Hellwig utan förklaring från WWE (dåvarande WWF) försvann helt från TV. I The Self-Destruction Of The Ultimate Warrior får vi genom intervjuer och tillbakablickar reda på vad som egentligen hände bakom scenen.

Hellwig är ett stående skämt bland wrestlingfans. Efter att ha hoppat runt i diverse förbund försvann han från wrestlingvärlden lika fort som han kom. Kvar fanns en förvirrad fanskara som undrade vad tusan som hade hänt? Hellwig å andra sidan bytte namn från James till "Warrior" och började en karriär som politisk opinionsbildare med ultrakonservativa och homofobiska värderingar. Hans förvirrade blogginlägg finns fortfarande att läsa på sidan Warrior's Machete (senast uppdaterad i februari 2007). Så hur gör man en dokumentär om en inom sin bransch så hatad personlighet utan att kunna få personen att uttala sig? Faktum är att WWE, självglorifierande som de brukar vara, har lyckats ganska bra.

Intervjupersonerna i The Self-Destruction Of The Ultimate Warrior skräder inte orden. De hyllar Hellwig för det han var bra på och är lika kritiska till de delar av hans personlighet som gjorde honom inte bara svår utan farlig att arbeta med. Dokumentären missar dock att utveckla den mest intressanta infallsvinkeln tillräckligt - var slutar Hellwigs persona och var tar hans wrestlingspersona över? Är de en och samma person, månne? Till syvende och sist är dock det stora problemet att Hellwig själv inte kommer till tals. Hur ser han på sin imploderade karriär? Det vore en riktigt intressant intervju.

Betyg: 3- förvånansvärt ärliga dokumentärer av 5 möjliga

Regi: Sean Durkin

Manus: Sean Durkin

Medverkande: Elizabeth Olsen, John Hawkes, Sarah Paulson mfl.

Produktionsbolag: BorderLine Films

År: 2011

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1723811/

Efter två års tystnad får Lucy ett förvirrat telefonsamtal från sin lillasyster Martha. Efter att ha tagit med henne hem till sitt sommarhus börjar Martha minnas allt som hänt henne de senaste åren. Ett till en början idylliskt liv på en gård tillsammans med ett gäng övervintrade hippies visar sig snart ha blivit mer och mer sektlikt...

Det här var film nummer två i mitt "ångestmaraton" igår. Efter att ha sett Shame var jag redan psykiskt utpumpad och Martha Marcy May Marlene satte sista spiken i kistan för mitt välbefinnande. Jag har haft riktigt märkliga drömmar natten som gått. Hur som helst är även den här filmen riktigt bra. Elizabeth Olsen, syster till de mer namnkunniga Olsensystrarna Mary-Kate och Ashley, visar var skåpet ska stå och vem som fick talangen i familjen. Hon skådespelar med en sårbarhet och ett uttryck som man inte kan förvänta sig av en 22-åring. Olsen verkar ösa ur en brunn av smärta och gör en av förra årets bästa rollprestationer. Jag hoppas att hon får ordentligt med uppmärksamhet för den här rollen. Härnäst ska hon spela titelrollen i en adaption av klassikern Therese Raquin (2013). Det kommer bli riktigt intressant att se. Olsen har god hjälp i birollerna av Sarah Paulson och framförallt John Hawkes. Hawkes har ett utseende som gör honom perfekt som karismatisk sektledare och han är riktigt jävla obehaglig i vissa scener.

Sean Durkins manus och regi är även de väldigt bra. Det är svårt att tänka sig att det här är hans första långfilm i både registolen och bakom ordbehandlaren. Durkin är helt klart ett namn att lägga på minnet för framtiden. Det enda jag har att anmärka på är i viss mån tempot och vissa aspekter av sektens uppbyggnad. Det är inte lätt att komma runt sådana detaljer med mig eftersom kriminalpsykologi har varit ett stort intresse för mig sedan tonåren. Men på det hela taget är Martha Marcy May Marlene en riktigt, riktigt bra film som bara precis missar toppbetyget. Om nu Olsen inte hade varit så förbaskat lik en polare till mig hade jag sluppit rysa så mycket i efterhand.

Betyg: 4+ skulle du litat på en man med John Hawkes skägg? av 5 möjliga

Regi: Steve McQueen

Manus: Abi Morgan & Steve McQueen

Medverkande: Michael Fassbender, Carey Mulligan, James Badge Dale mfl.

Produktionsbolag: See-Saw Films

År: 2011

Längd: 101 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1723811/

Brandon Sullivan har allt man kan tänka sig. Ett bra jobb, en fantastisk lägenhet och alla tjejer han kan hantera. Problemet är bara att Brandon lider av ett allvarligt sexmissbruk som gör att han inte kan forma hållbara relationer. När hans syster, Sissy, bestämmer sig för att våldgästa sin bror på obestämd tid blir Brandons missbruk ohållbart och han påbörjar en nedåtgående spiral i sitt liv.

Shame är tillsammans med Drive (2011) det bästa jag sett från förra året hitintills. Mannen med det anrika namnet Steve McQueen (ingen koppling till skådespelaren med samma namn) har redan i sin andra film lyckats med sitt mästarprov när det gäller både manus och regi. Regin är helt fantastisk! Ett gott tecken på detta är hur McQueen låter fokus stanna på skådespelaren han vill fånga reaktionen på även om dialogen sker på annat håll. Samtidigt förstår McQueen och medförfattaren Abi Morgan filmmediet på ett sätt som är få förunnat - de vill visa saker, inte berätta dem med ord. Temat är också väldigt spännande. Sexmissbruk är något det oftast talas tyst om, men är precis som vilket annat missbruk som helst. Skillnaden är att man har både missbruksproblematiken och det samhälleliga skambeläggandet av sexualitet att tampas med. Att dessutom låta historien kretsa kring en man i sina bästa år, då samhälle, debatt och media i princip lär oss att man inte kan ha nog med sex, gör filmen riktigt intressant och relevant. Precis som andra missbruk är sexmissbruk något som förstör och/eller omöjliggör förhållanden och McQueen och Morgan visar detta på ett både skrämmande och drabbande sätt.

Michael Fassbender och Carey Mulligan är helt fantastiska i huvudrollerna. Fassbender kan, som jag skrivit åtskilliga gånger tidigare, spela vilken roll som helst och göra den till sin egen. Men även om Fassbender är riktigt bra är det Mulligans film i de scener hon är med i. Om Mulligan inte blir en av vår tids stora skådespelerskor kommer jag uppriktigt sagt bli förvånad.

Shame är en riktigt, riktigt bra film som du bör se. Den kommer inte få tillräckligt med uppmärksamhet då den bara går på mindre biografer (i alla fall här nere i Skåne) och har en åldersgräns på NC-17 i USA. För den som inte känner till det amerikanska systemet är en NC-17-rating en direkt dödsdom för finansiering av reklamkampanjer då många stora kedjor vägrar ta i dessa filmer ens med tång. Och varför? Nakna bröst och könsorgan? Kom igen! Se den här filmen!

Betyg: 5 fläckiga lakan av 5 möjliga

Regi: Shawn Levy

Manus: John Gatins (baserad på Richard Mathesons novell Steel)

Medverkande: Hugh Jackman, Dakota Goyo, Evangeline Lilly mfl.

Produktionsbolag: 21 Laps/Angry Films/ImageMovers mfl.

År: 2011

Längd: 127 min

Land: USA/Indien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0433035/

I en närliggande framtid har robotboxning blivit en av världens mest populära sporter. Charlie Kenton, avdankad proffsboxare, livnär sig på att styra sin robot i fajter mot allt ifrån andra robotar till tjurar. Pank och utblottad ser Charlie sin chans till att köpa en bättre robot när hans före detta flickvän och modern till hans elvaårige son, Max, dör. För 50 000 dollar tänker Charlie skriva över enskild omvårdnad för Max till sonens moster. Han blir dock "fast" med sin son över sommaren och inser snart att Max är en riktig höjdare på det här med robotar.

Ja... herregud. Ett betyg på IMDB på 7,4 och rekommendationer från två vänner fick mig att se den här filmen trots att jag minst sagt var skeptisk. Jag önskar att jag hade litat på min magkänsla. Real Steel lyckas göra något så galet som robotboxning tråkigt. Jag trodde inte det var möjligt, men när robotarna har mer personlighet än karaktärerna är det riktigt illa. Hugh Jackman är förbaskat tråkig när han inte är Wolverine helt enkelt. Han klarar inte av att bära upp den här filmen och det gör inte den mest irriterande skådisen från Lost (2004 - 2010), Evangeline Lilly, heller. Dakota Goyo (Max) är inte heller någon vidare duktig skådespelare. Det kan tyckas elakt att klanka ner på en tolvårig skådespelare, men när jag vet hur fruktansvärt många duktiga barnskådespelare det finns i Hollywood borde castingen kunnat hitta någon bättre. Talande för alla tre är det konstanta överspelet. Ibland är det som att titta på en uppsättning av den lokala byteatern med en budget på 110 miljoner dollar.

Manuset, om man kan kalla det för det, är (förhoppningsvis löst) baserat på en novell av science fiction-giganten Richard Matheson. Om ni känner igen namnet är det för att han bland annat skrev science fiction-klassikern I Am Legend som filmatiserats ett otal gånger, senast med Will Smith i huvudrollen. Så vad får man om man plockar bort Mathesons humanism och ersätter den med robotar utan känslor? Ett konstant överspel, platta karaktärer och tunn dialog. Hugh Jackmans karaktär, Charlie, är den värst skrivna av dem alla. Jag antar att John Gatins ville förmedla att karaktärern skulle vara en skitstövel med ett hjärta av guld. Han glömde det där hjärtat någonstans. Huvudkaraktären vi ska sympatisera med säljer sin son för att kunna köpa en jävla robot! Det värsta är att jag skulle kunna förlåta allt det här om man helt fokuserat på att visa robotar som bankar oljan ur varandra. Vissa av actionscenerna är till och med ganska bra.

Regin är inte mycket bättre. Shawn Levy, mest känd för den åtminstone till vissa delar småcharmiga Night At The Museum (2006), har regisserat en film där skådespelarna inte verkar betyda något utan allt krut läggs på actionscenerna. Återigen, det hade varit okej om filmen fokuserat helt på robotslagsmål och inte varit över två timmar lång!

När jag började skriva den här recensionen tänkte jag ge Real Steel ett knappt godkänt betyg. Ju mer jag skriver om den desto mer förbannad blir jag över att sån här skit får 110 miljoner dollar i budget. Det är inget fel på genrefilm (vad recenserar jag mest på bloggen?) men även genrefilm kan ha hjärta och hjärna. Det här är riktigt, riktigt, dåligt - och inte på ett bra sätt.

Betyg: 1 plåtniklas av 5 möjliga

Franchise Hell: The Omen - Sammanfattning

De fem filmerna i The Omen-franchisen innehar tillsammans plats tio på listan över de mest inkomstbringande skräckfilmsserierna genom tiderna. Det är intressant för flera anledningar, inte minst för att en av dessa filmer, del fyra, bara fick biografdistribution i världens engelsktalande länder. Serien är också noterbar för de väldigt långa hoppen i kvalitet mellan delarna samt för att ha en av de svagaste första delarna av någon av franchiserna på min lista.

De tre första filmerna i franchisen följer Damien Thorne, antikrist personifierad, under hans uppväxt hos sina adoptivföräldrar och sedermera vuxna liv som affärsmagnat. Det är också de tre första filmerna i serien som är någonting att vilja ha överhuvudtaget. Damien utvecklas till en intressant tolkning av antikrist som uppvisar många fler mänskliga sidor än vad man kan förvänta sig av djävulens son. Faktum är att han till och med är ganska svag i sina krafter och måste ha hjälp från sina följeslagare vid ett flertal tillfällen. Detta går tillbaka till något som Richard Donner, regissör till del ett, ville förmedla med sin film i serien. Enligt Donner ska han ha försökt regissera en film där det inte stod klart att Damien faktiskt var antikrist utan att händelserna i första filmen lika gärna kunde vara sammanträffande kombinerat med ett psykotiskt sammanbrott från båda Damiens adoptivföräldrar. En intressant tanke och en mycket mer intressant historia än vad som till sist presenterades på vita duken.

De två sista filmerna i serien är en historia för sig (eller två historier om vi nu ska vara petiga). Tidigare nämnda del fyra bygger förvisso vidare på händelserna i föregående film men gör det på ett så märkligt sätt att den borde stått för sig själv. Det försöker remaken från 2006 att göra men faller, som jag påpekade i gårdagens recension, väldigt platt.

The Omen-franchisen är ingen personlig favorit men till skillnad från många andra skräckfilmsserier försöker den åtminstone ge tittaren något nytt med varje ny installation, remaken borträknad. För det bör den premieras. Nästa franchise: Saw.

Recenserade filmer i serien:

The Omen (1976) - 2 förvånansvärt svaga antikrists av 5 möjliga

Damien: Omen II (1978) - 4 förbaskade korpar av 5 möjliga

The Omen III: The Final Conflict (1981) - 3 om Damien kan manipulera människor genom att titta på dem, varför har han inte vunnit redan där? av 5 möjliga

The Omen IV: The Awakening (1991) - 2 inverterade kors av 5 möjliga

The Omen (2006) - 2- imorgon blir det franchisesammanfattning av 5 möjliga

Snittbetyg (plus och minus borträknade): 2,6

Notering: Eftersom en betygsskala 1 - 5 ger ganska dålig koll på jämförelser över en lång rad filmer har jag beslutat min för att avrunda till närmsta tiondel istället för närmsta heltal. Därför har betyget för Friday The 13th som helhet höjts från 2 till 2,3.

Regi: John Moore

Manus: David Seltzer

Medverkande: Liev Schriber, Julia Stiles, Seamus Davey-Fitzpatrick mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 2006

Längd: 110 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0466909/

Robert Thorn bor tillsammans med sin fru Katherine i Rom där han verkar som USA:s ambassadör. Men när Katherine förlorar parets barn i barnsäng ställs Robert inför ett svårt val - adoptera ett väldigt liknande barn och bespara sin fru sorgen eller berätta sanningen för Katherine. Robert väljer det förstnämnda och en tid senare flyttar familjen till England. Fem år och en ny ambassadörspost senare börjar oförklarliga saker hända kring familjen och deras son, Damien...

Den uppmärksamme kanske lägger märke till att ovanstående stycke är klippt och klistrat från min recension av originalversionen av den här filmen. Varför inte? tänkte jag. Kan 20th Century Fox återanvända gammal skåpmat kan väl jag också? Skillnaden är att jag inte gör det med en budget på cirka 25 miljoner dollar. The Omen anno 2006 är i mångt om mycket exakt samma film som The Omen anno 1976. Jag menar inte enbart handlingsmässigt utan dialog, kameravinklar, musik - allt är återanvänt! Den enda remake jag sett återanvända mer från originalet är den annars talangfulle Gus Van Sants version av Psycho (1998).

Jag har väldigt svårt att komma på något att säga om den här filmen som jag inte redan sa i min recension av originalet. Tempot är för långsamt, manuset på sina ställen riktigt uselt och... ja, inte konstigt att filmen är likadan, det är samma nolla till manusförfattare! Det man kan säga till remakens försvar är att den är mer välspelad än originalet. Regissören John Moore lyckas locka fram en del bra skådespel, inte minst från Julia Stiles. Det är också kul att se Mia Farrow i en biroll som Damiens nanny. Stackars Farrow - först föda antikrist i Rosemary's Baby (1968) och nu vara hans nanny. Det går åt rätt håll i alla fall!

Remaken på The Omen är en onödig film om jag någonsin sett en. Den är inte urdålig, bara lite sämre än det redan ganska träiga originalet.

Betyg: 2- imorgon blir det franchisesammanfattning av 5 möjliga