Regi: Shan Hua

Manus: Kuang Ni

Medverkande: Danny Lee, Bruce Le, Terry Liu

Produktionsbolag: Shaw Brothers

År: 1975

Längd: 84 min

Land: Hong Kong

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0073168/

Mycket kraftiga jordbävningar med epicenter i Hong Kong skakar hela världen. Det visar sig att utomjordingar invaderar och allt hopp står till en briljant professor och hans senaste skapelse - Super Inframan! Låt kostymslakten börja!

Min helg var väldigt absurd. Först Rubber (2010) i lördags och sen en Hong Kong-rulle från 70-talet om invaderande utomjordingar igår. Om Rubber var smart skriven i all sin absurditet är The Super Inframan inte smart någonstans men lyckas vara ytterst underhållande även den. Ni som är barn av 80- och 90-tal kommer säkert ihåg den omåttligt populära tv-serien Mighty Morphin Power Rangers (1993 - 1995 och sen åtskilliga uppföljare) och dess stil med maskerade hjältar som tar hjälp av både kampsport och tekniska hjälpmedel i sin kamp mot skådespelare i illasittande monsterdräkter. Denna serie var en amerikansk variant på det japanska fenomenet Super Sentai och The Super Inframan är troligen ett försök från Hong Kong att casha in på denna genre.

Allting i The Super Inframan är stort och bombastiskt. Större delen av budgeten lades troligen på explosioner och monsterkostymer. Allt exploderar och gör det spektakulärt också. I och med att filmen är producerad i Hong Kong finns här också en del kung fu-action. Den är klart bättre än genomsnittsfightingen från Hollywood men ändå inget att skriva hem om. Å andra sidan är det nog svårt att slåss i en dräkt som ser ut som en jättehummer på två ben.

Jag vet ärligt talat inte vad jag kan säga mer om galenskaperna i den här filmen. Du måste se den för att förstå dess storhet i sin totala brist på logik. Underhållningsvärdet är dock skyhögt och när filmen nu finns i diverse DVD-utgåvor finns det ingen anledning till att inte äga en kopia.

Betyg: 4 muterade languster av 5 möjliga

Regi: Tomas Alfredson

Manus: Bridget O'Connor & Peter Straughan (baserad på John le Carrés roman med samma namn)

Medverkande: Gary Oldman, John Hurt, Colin Firth mfl.

Produktionsbolag: Studio Canal/Working Title Films/Paradis Films mfl.

År: 2011

Längd: 127 min

Land: Storbritannien/Frankrike/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1340800/

När ett hemligt uppdrag i Budapest går fel under Kalla krigets kallaste dagar tvingas chefen för den brittiska underrättelsetjänsten att avgå. Smiley, en högt uppsatt agent, tvingas även han avgå men kontaktas snart av en högt uppsatt källa inom den brittiska regeringen. Det visar sig att chefen planerade uppdraget i Ungern för att ta reda på vem av fyra man som var en spion för Sovjet. Smiley får uppdraget att genomföra en hemlig internutredning för att få fast spionen. 

Jag tror sällan jag sett en film få mer publicitet i svensk filmpress än Tinker, Tailor, Soldier, Spy (hädanefter kallad TTSS). Förhandstittar, intervjuer med Tomas Alfredson och hyllningar redan innan filmen hade kommit ut avlöste varandra. Personligen känner jag att den överdrivna uppmärksamheten kommer tillbaka för att bita filmen i den metaforiska röven. Det är inte det att TTSS är en dålig film - den kan bara omöjligen leva upp till sin hype.

John le Carrés spionklassiker har filmatiserats både förr och bättre än i Alfredsons version. Det var ett bra tag sedan jag såg en annan version, men det som slog mig var hur dålig karakteriseringen är i 2011 års variant. Vi får i princip inte reda på något om någon, med undantag för en bihistoria om den olycksalige agenten Ricky Tarr. Det gör att det dels blir svårt att hålla karaktärerna isär - även om man sett tidigare versioner! Alla har tidstypiska beiga och/eller svarta kläder och begynnande flint. Den enda karaktär som står ut rent utseendemässigt är Gary Oldmans Smiley. Oldman, som alltid väldigt bra, får dock kämpa mot den riktigt usla sminkningen de gett hans karaktär. Jag vet inte riktigt vad de tänkte, men Oldman ser nästan CG-animerad ut i vissa scener. Tänk er en äldre variant av Boxer-Robert och ni kommer rätt nära.

Regimässigt håller Alfredson stilen men manuset är, inte minst på grund av tidigare nämna minimala karakterisering, ganska dåligt. Ge karaktärerna motivation annat än den väldigt halvhjärtade förklaringen mot slutet! Ge dem personlighet! Som spionthriller är manuset bra, men i och med bristen på karaktärer blir det ytterst kallt och avskalat - och inte på ett bra sätt. Sammantaget är TTSS en av förra årets stora besvikelser för min del. Det är ett gediget hantverk men bristande i känsla. Se någon av de äldre versionerna istället.

Betyg: 3 nyanser av beige av 5 möjliga

Regi: Quentin Dupieux

Manus: Quentin Dupieux

Medverkande: Stephen Spinella, Jack Plotnick, Wings Hauser mfl.

Produktionsbolag: Realitism Films/Canal +/Arte France

År: 2010

Längd: 82 min

Land: Frankrike/Angola

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1612774/

En grupp människor samlas mitt i öknen för att titta på vad jag bara kan beskriva som ett metanarrativ om ett levande bildäck som har ihjäl människor med telekinetiska krafter. Varför? Tja, ingen anledning.

Som ovan kanske vittnar om är det i princip omöjligt att beskriva Rubber och samtidigt göra den rättvisa. Den gamle electroräven Quentin "Mr. Oizo" Dupieux har gjort en av de märkligaste filmer jag sett som samtidigt lyckas vara underhållande. Att bara vara "konstig" utan något som helst underhållningsvärde är inte svårt. Det är bara att hjärnfjärta (min nya favoritöversättning av ett engelskt uttryck) ut allt man kan tänka sig. Att däremot göra det underhållande är en mycket svår balansgång. Dupieux lyckas riktigt bra med detta företag med ett riktigt smart manus som ställer frågan varför vissa saker händer (eller inte händer) i filmer som vi aldrig ifrågasätter? Ett klassiskt exempel är att vi i många filmer aldrig ser någon gå på toaletten eller tvätta händerna. Varför är det så? frågar sig Dupieux, och kommer med en lika enkel som briljant lösning: Ingen anledning.

Så varför börjar ett bildäck leva och döda människor? Ingen anledning. Varför har en grupp människor samlats i öknen för att titta på detta genom kikare? Ingen anledning. Rubber hade lätt kunnat bli en riktigt trist konceptfilm, men är något av det mest absurda jag sett och därför ytterst fascinerande. Det är lika delar kitsch som konstfilm och satt till ett fantastiskt soundtrack av Mr. Oizo själv. Skådespelarna spelar andrafiol till det namnlösa bildäcket, eller som en karaktär uttrycker det i filmen: "We don't even know what brand it is!"

Det enda jag kan anmärka på med Rubber är att den gärna hade fått vara ännu mer utflippad. Jag kan garantera att ni aldrig har sett något liknande och att Dupieux troligen är en mycket märklig man. Han är dock en väldigt talangfull berättare och regissör. Rekommenderas.

Betyg: 4+ blodtörstiga bildäck av 5 möjliga

Titel: 国境の南、太陽の西 (South Of The Border, West Of The Sun)

Författare: Haruki Murakami

År: 1992

Sidor: 187

Förlag: Kodansha Ltd, Tokyo (Brittiskt förlag: Random House)

ISBN: 978-0-099-44857-0

Hajime växer upp i Tokyos förorter och blir vid tolv års ålder mycket nära vän med den nyinflyttade Shimamoto. Deras vänskap ebbar ut i och med att Hajime flyttar, men hur han än försöker kan han inte glömma Shimamoto. 25 år senare driver Hajime två framgångsrika jazzbarer, är gift och har två barn. Då dyker plötsligt Shimamoto upp i hans liv igen och Hajime faller hejdlöst för henne. Men något är annorlunda med henne jämfört med förr, något mörkt och mystiskt.

Haruki Murakami är en av mina favoritförfattare, kanske till och med min favoritförfattare, singular, alla kategorier. Jag har aldrig läst något av honom som inte åtminstone varit mycket bra. De flesta av hans böcker jag läst är helt fantastiska. South Of The Border, West Of The Sun är ännu en fullträff i Murakamis författarskap. Den tangerar i princip alla Murakamis troper med magisk realism, mystiska kvinnor med mörka hemligheter (inte så mycket femme fatale som femme magnifique eller liknande) och gränslandet mellan dröm och verklighet. Jag har snart läst allt Murakami skrivit men trots dessa återkommande teman kan jag fortfarande inte gissa vad som ska hända. Murakami väver ett nät av intriger från till synes vardagliga händelser där det alltid finns ett underliggande djup i även de enklaste saker. Ju mer jag läser av honom ju mer påminner han mig om min favoritregissör, David Lynch.

Det som höjer Murakami från andra författare är dock inte bara hans historieberättande utan även hans språk. Jag brukar envist hävda att manus och/eller narrativ är allt och att en vacker film eller språkdräkt bara är en bonus. I vissa, väldigt sällsynta, fall lever språkbehandlingen sitt eget liv. Här finns visdomsord och observationer insprängda som diamanter i en väldigt tätt sammansatt bergsvägg av historia. Min japanska är inte i närheten så bra så att jag skulle kunna läsa originalutgåvan av South Of The Border, West Of The Sun, men jag har en känsla av att Philip Gabriel har gjort en mycket bra engelsk översättning.

Jag vill inte avslöja något om handlingen annat än beskrivningen i första paragrafen. Jag lämnar er istället med en uppmaning att läsa den samt ett favoritcitat från boken:

"No one will weave dreams for me -it is my turn to weave dreams for others. That's what I have to do. Such dreams may have no power, but if my own life is to have any meaning at all, that is what I have to do. Probably."

Betyg: 5 Nat King Cole-plattor av 5 möjliga

De senaste veckorna har jag fått åtskilliga tillfällen att tjata om en av min favoritfilmer någonsin - Rocky (1976). Den säregna kombinationen mellan sportfilm, socialt drama och kärlekshistoria fångade mig redan när jag såg den första gången som liten parvel och på något sätt lyckas jag alltid återkomma till den. En film som tyvärr glöms bort ganska ofta är uppföljaren, Rocky II (1979). Även om den inte är lika vass som del ett är det förvånande att en så här pass bra uppföljare bara försvinner i mängden. Det finns många bra scener i både film ett och två, men bara en scen som jag tittar på en gång i månaden eller något liknande - träningsscenen från Rocky II.

Vad är det som är så speciellt med den? Träningsmontaget från första filmen har det klassiska temat Gonna Fly Now av den alltför underskattade kompositören Bill Conti och samtidigt var det scenen som populariserade träningsmontaget som trop i action- och sportfilm. Men vad scenen har på tok för lite av är Burgess Meredith som Rockys halvgalne tränare Mickey. Även om Meredith ser så pass tunn och gammal ut så att man skulle kunna blåsa omkull honom har han en röst som låter som han tuggat taggtråd och druckit whiskey i hela sitt vuxna liv. Dessutom har scenen en ny variant på Contis tema som avslutas med vad som låter som enkelslag på kyrkklockor! Det blir inte mycket tyngre än så. Varför jag tittar på den en gång i månaden? Tja, försök du elda upp dig för att sticka ut och springa i svensk snålblåst och regnig skånsk vinter så får du se hur lätt det är. Rocky hjälper.

YouTube-länkningen krånglar idag. Om inte spelaren syns nedan finns klippet på: http://www.youtube.com/watch?feature=endscreen&NR=1&v=ys65hR9JXTQ

Regi: Dito Montiel

Manus: Dito Montiel

Medverkande: Channing Tatum, Katie Holmes, Al Pacino mfl.

Produktionsbolag: Hannibal Pictures/Millennium Film/Nu Image mfl.

År: 2011

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1291584/

Charles Stanford börjar sin karriär som polis på sin fars gamla distrikt. Charles har dock en hemlighet. När han som liten växte upp i Queens miljonprojekt gjorde en rad olyckliga omständigheter att Charles inte bara dödade en utan två män - något som sopades under matten av hans fars gamle partner. Nu, cirka 20 år senare, är det någon som vill göra Charles och hans familj uppmärksamma på att gamla hemligheter aldrig är gamla nog för att inte grävas upp...

Jag såg Al Pacino i rollistan och glömde bort att Pacino knappt gjort en bra film de senaste 15 åren. Nåja, The Son Of No One är inte en särskilt dålig film, men är det en film jag inte kommer komma ihåg vid den här tiden nästa år är det den här. Manuset är väldigt typiskt för genren. Det är standardhistorien om korrumperade polismyndigheter och inga egentliga överraskningar ges. De som vi från början tror är skumma visar sig också mycket riktigt vara skumma och filmen tuffar på i ett behagligt men förutsägbart tempo. Pacino är helt okej i sin roll, så också Channing Tatum i huvudrollen. Den enda som sticker ut, dessvärre på ett negativt sätt, är Katie Holmes med ett konstant överspel. Det finns fler tonläge än konstant skrik, Holmes.

Dito Montiel, manusförfattare och regissör, hade en smärre hit med sin senaste film, Fighting (2009). Själv var jag måttligt imponerad av den väldigt generiska kombinationen mellan Fight Club (1998) och valfri rulle med Jean-Claude Van Damme han fick till där. The Son Of No One följer samma mönster. Montiel lånar från andra filmer och skapar en ny produkt som är lika slätstruken som en skål ris. Jag kan som sagt inte säga att hans filmer är direkt dåliga, men jag vet heller inte varför jag skulle se dem eller rekommendera dem till någon annan.

Betyg: 2 vad hände med Holmes efter hon gifte sig med Cruise? av 5 möjliga

Regi: Gavin O'Connor

Manus: Gavin O'Connor/Anthony Tambakis/Cliff Dorfman

Medverkande: Tom Hardy, Joel Edgerton, Nick Nolte mfl.

Produktionsbolag: Mimran Schur Pictures/Lionsgate/Solaris

År: 2011

Längd: 140 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, med största sannolikhet 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1291584/

Brendan och Tommy växer upp med en alkoholiserad och våldsam far och skiljs åt när de är 16 år gamla. Tommy tar hand om sin mor när de båda bestämmer sig för att lämna familjen. När modern blir sjuk och dör börjar dock Tommy bli bitter och beskyller sin far för allt. Samtidigt har Brendan skaffat sig ett medelklassliv med fru och barn. När banken hotar att ta deras hus inser Brendan att hans enda sista utväg är att ställa upp i världens största MMA-turnering. Det är bara ett problem - där kommer han möta sin bror.

Jaha, det är den tiden på året. Tid för en ny pastisch på Rocky (1976). Jag var väl inte alltför imponerad av den senaste diton som blev uppmärksammad, The Fighter (2010), och det här är ännu ett snäpp ner på skalan. Kampsports- och boxningsfilmer som mest fokuserar på sporten i sig brukar sällan bli särskilt bra. Det som krävs är ett starkt socialt patos. Det kunde man se i Rocky och i en mer övertydlig variant i The Fighter. Warrior har i princip inget socialt patos alls. Ja, finanskrisen och Irakkriget får sina referenser, men i grund och botten är det en historia om två bröder, inte alls "the little guy" som kämpar mot alla odds. Det hade säkert funkat bra om inte Tommy hade varit en karaktär som jag inte hade någon sympati för alls. Ja, buhu, du växte upp under dåliga förhållanden men det gjorde din bror också. Medan din bror försöker klippa med sitt gamla liv är det enda du kan göra att älta.

Manuset är väldigt typiskt, från A till Ö när det kommer till liknande filmer, men ja, det funkar någorlunda. Det skulle fungerat mycket bättre om filmen varit en halvtimme kortare. 140 minuter är lite väl mycket att dra ut på en från början ganska tunn historia. Men, det ska sägas, actionscenerna är oftast riktigt bra. Smällarna känns nästan genom skärmen och jag skulle inte bli förvånad om filmen fick några Oscarsnomineringar i de tekniska kategorierna. Den enda som möjligtvis kan räkna med något mer än så är Nick Nolte som brödernas far. Nolte håller en helt annan klass än resten av skådespelarna i filmen och speciellt hans monolog/skrik till en bandspelare när han trillar av vagnen är riktigt rörande. Vad en annars väldigt duktig skådespelare som Tom Hardy pysslar med här har jag ingen aning om. Särskilt bra är han dock inte.

Warrior är en långdragen historia som inte riktigt vet vad den vill vara - rak actionfilm eller drama. Det gör slutprodukten splittrad och ganska lättförglömlig. Jag ser hellre om Rocky för 5654:e gången istället.

Betyg: 2+ armlås av 5 möjliga

Regi: Yasin Hillborg

Manus: Yasin Hillborg

Medverkande: Yngwie Malmsteen, Europe, In Flames mfl.

Produktionsbolag: Laika Film & Television AB

År: 2011

Längd: 109 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: Barntillåten

IMDB: Ingen länk, vilket måste vara första gången för bloggen.

Yasin Hillborg har under fem års tid rotat igenom imponerande mängder arkivmaterial och gjort intervjuer med diverse kända svenska hårdrocksmusiker för att skapa vad han kallar för "den svenska hårdrockens historia". Som gammal hårdrockare fick jag på något sätt försöka ställa mig utanför vad jag redan visste om genren och se Hillborgs dokumentär från ett perspektiv där jag som tittare bara skulle ha mycket begränsad förkunskap. För en sådan publik, någon som är okunnig men nyfiken, fungerar Hillborgs dokumentär bra som historielektion. Den fungerar säkert också bra för de riktigt inbitna fansen. Själv hamnar jag någonstans mellan stolarna.

På gott och ont märks det att Hillborg själv är ett fan. Det finns en entusiasm i Så jävla metal som smittar av sig och också tangerar gör-det-själv-mentaliteten hos den svenska rockscenen. Dessvärre gör Hillborgs entusiasm inför sitt ämne honom också benägen till att bara försöka ha med "en anekdot till!" från valfritt band. Ja, det är ofta väldigt intressanta och roliga anekdoter som berättas, men det är just det - anekdoter som inte kopplas samman särskilt väl med historieskrivningen Hillborg försöker få till. Riktigt intressant blir det inte förrän mot slutet av filmen då Hillborg inriktar sig mer på fansen, vad som gör att svensk metal har så stort inflytande runt om i världen och den kommersiella revival som hårdrocken upplevt under 2000-talet i Sverige.

Så jävla metal passar som sagt bra för den oinvigde eller de benhårda fansen, men där emellan blir den tyvärr ganska långdragen. Vissa anekdoter, klassiska som de är, är dock obetalbara, såsom Siewert Öholms "intervju" med en ung Anders Tegner ("Vi are Satans piipel" på härlig svengelska) eller historien om Yngwie Malmsteens "fury-utbrott" ombord på ett flygplan. Jag hade dock förväntat mig lite mer.

Betyg: 2+ av hårdrock insomnade krukväxter av 5 möjliga