Titel: [geim]

Författare: Anders de la Motte

År: 2010

Sidor: 336 (+ intervju och förhandstitt)

Förlag: Alfabeta Bokförlag (Pocketutgåva: Pocketförlaget)

ISBN: 978-91-86675-65-3

Henrik "HP" Pettersson är en småkriminell drömmare som hankar sig runt i tillvaron. När HP hittar en obevakad mobiltelefon vänds hans liv upp och ner. En app på mobilen verkar veta väldigt mycket om honom och bjuder in honom till Spelet - en ljusskygg sysselsättning med mer eller mindre kriminella uppdrag mot betalning runt om i Stockholm, eller kanske till och med i hela världen. Samtidigt som HP:s liv tar en dramatisk vändning går det allt bättre på jobbet för Rebecca Normén, anställd på Säpos livvaktsrotel. Trots sina yrkesmässiga framgångar oroas Rebecca ständigt om att någon ska få reda på hennes mörka förflutna. När personerna bakom Spelet dessutom bestämmer sig för att HP:s och Rebeccas vägar ska korsas är det upplagt för riktigt stora problem för herr Pettersson...

Jag erkänner villigt att det var blurben från Sydsvenskans recension på omslaget som fångade mitt intresse. Ordet "pusseldeckare" slog an en ton hos mig som inte ville klinga ut tills jag köpte boken en vecka senare. Jag är, inte helt oväntat efter det erkännandet, mycket svag för smart skrivna pusseldeckare. Och de la Motte har verkligen skrivit en smart deckare med många vändningar, personer som inte är vem de verkar vara från första början, konspirationer och mysterier. Då de la Motte lyckas knyta ihop säcken utan att lämna alltför många lösa trådar (vilka troligen kommer besvaras i den nyligen utkomna fortsättningen) är det gott så.

Vad jag verkligen vänder mig mot hos de la Motte är dock språkdräkten. HP ska vara i min ålder, några år äldre, och jag känner ärligt talat ingen som pratar med så här mycket hemkokt slang - och då känner jag några tjommar som blivit så anglofierade att de föredrar att prata engelska när tillfälle ges. Ibland verkar HP:s språk trovärdigt, men lika ofta blir det väldigt uppstyltat för sakens skull. Referensdroppandet blir också ganska tröttsamt i längden, inte minst då de inte är särskilt initierade utan faller minsta gemensamma nämnare allt som oftast.

Jag känner mig verkligen splittrad när det gäller [geim]. Å ena sidan är den riktigt smart uppbyggd, å andra sidan vill jag ibland örfila upp karaktärerna för att få dem att prata ordentligt. Att det är god underhållning är jag i alla fall helt övertygad om och jag kommer nog plocka upp fortsättningen när den kommer ut i pocket.

Betyg: 3+ tröttsamma slanguttryck av 5 möjliga

Regi: Woody Allen

Manus: Woody Allen

Medverkande: Owen Wilson, Kathy Bates, Adrien Brody mfl.

Produktionsbolag: Gravier Productions/Mediapro/Versátil Cinema mfl.

År: 2011

Längd: 94 min

Land: USA/Spanien

Svensk åldersgräns: Barntillåten

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1605783/

Gil är en manusförfattare som beslutat sig för att ta en paus från Hollywood för att skriva den stora generationsromanen. Tillsammans med sin fästmö åker han på semester till Paris i hopp om att hitta inspiration. Vad han hittar är något mycket märkligare än så. När klockan slår midnatt hämtas Gil upp av en bil som för honom tillbaka till 1920-talets Paris med alla kända författare, målare, filmskapare och artister som flockades dit. Plötsligt sitter Gil och diskuterar litteratur med Hemingway och sippar drinkar med Dalí. Frågan är bara om 1920-talet, Gils favoritera, är så fantastisk som Gil har målat upp den.

Med den gigantiska produktion som Woody Allen har är det inte konstigt att en del av hans filmer är ganska lättförglömliga. Lyckligtvis är Midnight In Paris inte en av dem. Det här är en litteraturvetares våta dröm, speciellt om man som mig är särskilt intresserad av modernisterna. De skådespelare som gestaltar de välkända figurerna från litteratur- och kulturhistorian är alla mycket bra, men de som verkligen glänser är Corey Stoll som Ernest Hemingway och Adrien Brody i sin ack så korta insats som Salvador Dalí.

För den som sett en del av Allens tidigare filmer är manuset ganska välbekant, men inte för det dåligt. Allen har ett sätt att utforska relationer på som jag inte tror jag hittat hos någon annan filmskapare (kommentarer om Allens privatliv undanbedes) och så även här. Owen Wilson spelar "Allens roll" i Midnight In Paris. Ängslig, bakåtsträvande och med en vurm för både jazz och litteratur. Wilson brukar vara på sin höjd godkänd i sina roller, men här märks det hur Allen höjer honom i hans skådespel. Just Allens regi och framförallt bildkompositionen är riktigt, riktigt bra. Det är det här som är en romantisk komedi - något som försöker säga något om människor och deras relationer istället för att bara leverera ännu en sockersöt saga där allt ordnar sig på slutet.

Det jag kan invända emot är i viss mån den extremt pratiga tonen. Det är visserligen en av Allens kännetecken, men när Paris som stad verkar spela huvudrollen i större delen av filmen önskar jag ibland att Allen lät staden tala för sig själv lite oftare. Dessutom är slutet lite väl abrupt och filmen skulle tjänat på att vara en kvart längre. Men, rekommenderas för alla som är intresserade av tidsperioden i fråga eller för den sakens skull vill se en bra romantisk komedi.

Betyg: 4 Cole Porter-medleys av 5 möjliga

Från att ha varit en snygg men ack så standardiserad thrillerserie under sin första säsong visste skaparen Chris Carter att andra säsongen av Millennium (1996 - 1999) behövde hitta en egen ton. Carter lämnade över ansvaret till de två kreativa genierna/galningarna James Wong och Glen Morgan. Under dessa herrars ledning blev Millennium en apokalyptisk helvetesvision om religiös fanatism, men paradoxalt nog också mycket roligare. Detta märktes inte minst i ett av seriens absolut bästa avsnitt, Somehow, Satan Got Behind Me (1998). Några avsnitt senare tog Wong & Morgan sin troligtvis största risk som seriens creative directors med följande scen:

Scen: "Oh pretty boy, can't you show me nothing but surrender?"

Lara Means, en större återkommande birollskaraktär, har blivit upptagen i den så kallade Millennium-gruppen. Sakerna hon får lära sig där driver henne sakta men säkert galen under säsong 2:s andra halva. Allt kulminerar i säsongens sista avsnitt, The Time Is Now (1998) med en tio minuter lång illustration av hur Means till sist sjunker ner i total galenskap. Allt satt till Patti Smiths fantastiska Land från hennes debutplatta Horses (1975). Att ha en tio minuter lång scen, fullpumpad med symbolik, i ett avsnitt av en tv-serie som varar 42 minuter är verkligen att ta i så man spricker, men Wong & James rodde det i land - enligt mig i alla fall. Serien fick ytterligare en, väldigt undermålig, säsong utan den kreativa duon, men åtminstone gick de ut med stil!

Regi: Darren Lynn Bousman

Manus: Darren Lynn Bousman

Medverkande: Timothy Gibbs, Michael Landes, Brendan Price

Produktionsbolag: Canonigo Films/Capacity Pictures/Epic Pictures Group

År: 2011

Längd: 90 min

Land: USA/Spanien

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1712159/

Joseph Crone är en bästsäljande författare som plågas av mardrömmar om sin döda fru och son. När Josephs nås av budet att hans far ligger på sin dödsbädd återvänder han till sin barndoms Barcelona. Men något är allvarligt fel. Siffrorna 11-11 börjar dyka upp överallt i Josephs liv och datumet börjar ticka upp till 11-11-11...

Hahahahahahahahahahahahaha... ursäkta, men jag... hahahahahahahahaha, okej, recensentansiktet på, lugna skrattmusklerna. Det här kan vara den mest ofrivilligt roliga film jag sett i år. På ytan en vanlig apokalypsthriller med religiösa förtecken, men på djupet något ännu dummare än så. Vi har en författare, uppenbart språkbegåvad, som vuxit upp i Spanien men inte talar ett ord spanska. Vidare har vi en uselt sminkad gammal gubbe som ena stunden är dödssjuk och den andra tillräckligt kry för att gå. Sämst i manuset är nog ändå att vi fått en Stephen King-wannebe på halsen. Plågad författare? Check. Komplicerade familjeförhållande? Check. Demoner och allsköns oknytt? Check. Till och med en jävla trädgårdslabyrint? Check. Som ni märker är det här ett av de sämsta manus jag sett på år. Bousmans regi är lika illa den och jag skulle tro att omtagningarna inte var överdrivet många. Sen har vi den obligatoriska tvisten på slutet. Ja, jisses...

Sämst av allt är nog klippningen. Det här är det minsta man kan begära av en klippare: slut på scen, klipp, etableringsbild, ny scen. Detta misslyckas gång på gång och gör filmen riktigt jobbig att hänga med i. Jag antar att det är meningen att det ska verka som snabbt berättande, men det ger ett hemskt intryck av total okunskap i filmspråk.

Om ni vill se något riktigt jävla dåligt är det här filmen för er. Hur ofrivilligt rolig den än är kommer jag aldrig se om den. Jag kommer däremot troligen använda scener från den i framtida filmföreläsningar om hur man inte gör en film.

Betyg: 1 he's from Barcelona av 5 möjliga

Regi: Thomas McCarthy

Manus: Thomas McCarthy

Medverkande: Paul Giamatti, Amy Ryan, Alex Shaffer mfl.

Produktionsbolag: Everest Entertainment/Fox Searchlight Pictures/Groundswell Pictures mfl.

År: 2011

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1606392/

Mike Flahrety är en hårt prövad advokat vars firma håller på att gå omkull. Han är dessutom tränare för ett värdelöst brottningslag på den lokala high schoolen och börjar få panikattacker. För att få firman och familjen att gå runt lyckas Mike få vårdnaden om en äldre man som har begynnande demens. Mike sätter mannen på ett hem, trots att han svurit inför rätten att mannen ska få bo hemma. Situationen kompliceras ytterligare när den äldre herrens barnbarn kommer för att bo med honom.

Som jag varit inne på i tidigare recensioner gillar jag verkligen Paul Giamatti och hans sätt att i princip alltid spela i grunden godhjärtade karaktärer som det bara går åt helsike för. Win Win är dock Giamattis svagaste film på länge. Det är visserligen inte hans fel utan felet ligger snarare hos regissören och manusförfattaren Thomas McCarthy. McCarthy har tidigare visat fingertoppskänsla som manusförfattare till bland annat The Station Agent (2003) och en av mina personliga favoritfilmer Up! (2009). Den fina karaktärsförståelsen han visat i dessa verk blir mest till en pekoral tv-special i Win Win. Filmen dras ut i långa sjok där inte särskilt mycket händer. Den är välspelad, med både tidigare nämnda Giamatti och Bobby Cannavale i en riktigt rolig biroll, men historien sticker inte ut på något sätt. Det är dock kul att se Burt Young i en film igen.

Även om Win Win inte är någon fantastisk ögonöppnare på något sätt är det trots allt en ganska mysig historia med flera roliga scener och detaljer. Den riskerar dock att snabbt försvinna från mitt minne och bli just ännu en "den-där-lite-mysiga-filmen". Dessutom känns slutet mer än lite påklistrat och ganska ologiskt när man börjar analysera det. Så, bra underhållning för stunden, men för lättviktigt för ett högre betyg.

Betyg: 3 Burt Youngs i morgonrock av 5 möjliga

Jag tror jag och min vän Niklas tillsammans lyckades hålla den lokala videobutiken i Hörby öppen några år på egen hand. En av favoriterna bland alla kitschiga mästerverk från 80-talet blev snabbt Jackie Chan och hans filmer. Hyrd på vinst och förlust mest på grund av den löjliga titeln blev Kuai Can Che (Wheels On Meals, 1984) vår första kontakt med den snabbsparkande kampsportsmästaren. En fullständigt speedad film, ibland så dålig att den är bra men alltid med ett jäkla tempo. De tre stora kung fu-stjärnorna under tidigt 80-tal - Jackie Chan, Yuen Biao och Sammo Hung - är alla i toppform, men det var framförallt en scen som bet sig fast, komplett med engelsk dubb:

Scen: "Another round!"

Slutstriden i filmen står mellan Jackie Chan och Benny "The Jet" Urquidez. För den som inte känner igen Urquidez är han troligen en av de främsta, kanske till och med den främste, tävlingskampsportaren genom alla tider. Urquidez har enligt somliga källor aldrig förlorat en match men hans officiella statistik listar en enda förlust på hans 51 professionella kickboxnings- och Muay Thai-matcher. Urquidez varvade sin karriär i ringen med diverse filmroller. Scenen nedan räknas generellt inte bara som en av bästa scener Urquidez filmat utan en av de bästa kung fu-scenerna genom alla tider. Jag kan bara respektfullt hålla med.

Av någon anledning funkar inte den vanliga Youtube-länken idag. Följ den här länken istället.

När Mulholland Drive (2001) gick upp på biografer världen valde SF att ignorera det faktum att det var ett verk av en Oscarsnominerad regissör, David Lynch, och att filmen rönt stor uppmärksamhet internationellt. Det var också vid den här tiden svårt för vanliga dödliga att få tag på import-dvd:s på ett enkelt och billigt sätt. En misslyckad resa till Danmark satte stopp för mina planer att kunna se filmen i Köpenhamn, så jag trodde att jag snällt fick vänta på en engelsk dvd-utgåva innan jag kunde grotta ner mig i min favoritregissörs senaste verk.

Det året bodde min dåvarande flickvän i Zürich, Schweiz, och under sommaren åkte jag ner för att hälsa på henne. Under en solig eftermiddag, strosande i Zürichs alltför dyra kvarter, såg jag en poster för Mulholland Drive! Den visades på en liten, inrökt biograf - en minst sagt perfekt miljö för filmen ifråga. Den kvällen fick jag äntligen se den efterlängtade filmen, den första av Lynch jag såg på stor duk, och förnyade min kärleksrelation till i mitt tycke den främste filmberättaren i vår tid. Filmen i sig var fullkomligt magisk, med en publik i salongen som inte sa ett knyst utan lät filmen tala för sig själv. När nedanstående scener rullades upp på vita duken stod håren på mina armar rakt upp. De gör sig inte särskilt bra i sämre Youtube-kvalitet, så om ni någonsin får chansen att se Mulholland Drive på duk - ta den!

Scen: "No hay banda!"

Efter en dröm drivs filmens två protagonister till klubben Silencio där följande uppträdande äger rum. Det är ytterst svårt att förklara utan att hoppa in i en filmanalys, så njut helt enkelt av ljud, ljus och bild. Den andra länkade scenen följer direkt efter den första. Kunde inte hitta ett bra klipp där de satt ihop.

Regi: Marcus Nispel

Manus: Thomas Dean Donnelly/Joshua Oppenheimer/Sean Hood (efter Robert E. Howards böcker)

Medverkande: Jason Momoa, Stephen Lang, Rachel Nichols mfl.

Produktionsbolag: Nu Image Films/Millennium Films/Paradox Entertainment

År: 2011

Längd: 113 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0816462/

Conan, född på slagfältet, växer upp i nordligaste Cimmeria. När Khalar Zym, nekromantiker och krigsherre, stormar byn där Conan och hans far bor blir detta början på en livslång vendetta mot Zym. Men när han till sist får upp spåret inser Conan att det är mer på spel än hans egen hämnd...

Jag tror inte jag läst en enda positiv recension av den här filmen. Personligen har jag aldrig förstått mig på originalfilmernas storhet. Det är klart att de är påkostade kitschäventyr med en usel Arnold Schwarzenegger i en ganska underhållande roll, men vad jag inte förstår är hur diverse filmkritiker helt seriöst kan höja dem till skyarna. Det är okej underhållning, men inte så mycket mer. Jag förväntade mig något liknande, kanske lite sämre, av den här filmen. Döm min förvåning när det visade sig att det här inte alls var så dåligt som jag letts till att tro.

Missförstå mig inte, det här är kitschäventyr i fantasysetting, precis som filmerna från 80-talet. Det som funkar mycket bättre är däremot Jason Momoa som Conan, det mycket högre tempot och de väldigt välgjorda actionscenerna. Momoa, som jag tidigare skrivit om som en av de blivande stora actionstjärnorna, gör en mycket mer mänsklig Conan än Arnold (kanske inte så svårt...) och han kan faktiskt leverera sina repliker utan att staka sig vilket är en annan fördel. Momoa verkar helt enkelt så mycket mer trovärdig som Conan och stämmer mer överrens med den karaktär jag läst åtminstone en del om i Robert E. Howards historier. Här finns en del andra bra skådisar också, såsom Stephen Lang som Khalar Zym och Ron "Apmannen" Pearlman i en liten roll som Conans far. Rachel Nichols verkar dyka upp i alla möjliga franchiser, exempelvis Star Trek (2009) och G.I Joe: The Rise Of Cobra (2009), och gör där liksom här ganska bra ifrån sig utan att glänsa.

Manuset är väldigt enkelt men fungerar oftast för sitt syfte. Det finns några logiska luckor som är riktigt svåra att förklara dock men om man är villig att lämna hjärnan i dörren funkar både berättelse och dialog förvånansvärt bra med flera roliga one-liners värdiga Arnold. Regin är okej utan att utmärka sig, men produktionen är ofta väldigt snygg. Flera blinkningar åt originalet finns också och på det hela taget är det här en mycket bättre film än Conan The Barbarian från 1982. Om du vill ha ett roligt, våldsamt och nostalgiskt matinéäventyr - ta en titt!

Betyg: 3+ hästknocken är med! av 5 möjliga