Regi: Matthew Hope

Manus: Matthew Hope & Robert Henry Craft

Medverkande: Toby Kebbell, Brian Cox, Adi Bielski mfl.

Produktionsbolag: DMK Productions/Iconiq Group/Local Films mfl.

År: 2011

Längd: 98 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (IMDB), med största sannolikhet 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1653700/

Miller återvänder från kriget i Afghanistan och upptäcker att det inte finns något kvar för honom i London. Hans kvarter styrs av ett våldsamt gäng som handlar med knark och han plågas ständigt av flashbacks från sin tid som soldat. Genom en gammal armépolare får Miller dock kontakt med en antiterroristbekämpningsstyrka under ledning av den brittiska regeringen. Men Miller inser snart att allt är inte vad det ser ut att vara...

Matthew Hopes The Veteran skulle väldigt lätt ha kunnat bli en riktigt usel actionrulle. Tack och lov lyckas Hope undvika de vanligaste fallgroparna och gör filmen till något som åtminstone hankar sig över godkänt-träsket. Kebbell gör en bra insats i huvudrollen och är en hjälte (och/eller antihjälte) som är enkel att tycka om. Dessvärre har han inte särskilt bra stöd av resten av ensamblen. Dessutom kan hans flashbacks bli lite halvlöjliga då och då - speciellt de väldigt typiska filmiska citaten till Apocalypse Now (1979). Klippningen är också rejält usel på sina ställen med uppenbara kontinuitetsfel.

På filmens pluskonto är att den lyckas bygga upp helt okej spänning mellan varven, slagsmålen känns autentiska (och brutala!) samt filmens upplösning. Upplösningen känns till en början som ett antiklimax, men efter jag fått smälta filmen i några timmar tycker jag att det var ungefär det bästa sättet man kunde avsluta filmen på.

The Veteran är som sagt inget mästerverk, men om ni har en regnig söndagseftermiddag att döda duger den som god spänningsunderhållning.

Betyg: 3- NWO-konspirationsteorier av 5 möjliga

[Bloggplatsen strular med bildbehandlingen idag så ingen sådan nej]

Tidsam vs. Epix

Epix grundades 1984 som en alternativ utgivare av serietidningar, seriealbum och böcker. Fram tills dess hade serieutgivningen i Sverige präglats av oregelbundenhet och en ofta bristande kontinuitet. Ett bra exempel på detta är den svenska utgivningen av Marvel Comics. Den första svenska utgivningen av förlagets superhjälteserier startade 1967, med en blandserietidning kallad Marvelserien och Fantastiska Fyran. Tidningarna blev dock inte långlivade och lades ner efter tre respektive två år. Under 1970 – talet försökte både förlaget Red Clown och Atlantic förlag slå sig på utgivning av serier från Marvel. Red Clowns utgivning upphörde efter ett år, men Atlantic bet sig fast på marknaden trots att deras produkter höll undermålig kvalité. Färgläggning, översättning och kontinuitet var saker som inte verkade stå högt i kurs hos Atlantic. När Atlantic till sist överlät rättigheterna till Semic Press var den svenska marknaden för Marvel ganska sargad. Semic organiserade, skapade en sammanhängande numrering kallad Marvelklubben och började ge ut tidningar med bättre färgläggning och tryck. Liknande åtgärder gjordes för titlar från andra förlag. Året var nu 1984, året då Epix alltså också bildades. 1984 skulle bli en nystart för svensk serieutgivning.

Med start 1984 publicerade Epix serier riktade till en mer vuxen marknad. Man fick också draghjälp i och med genombrotten för de första internationella superstjärnorna inom superhjältarnas serievärld, Alan Moore och Frank Miller. Tidigare skapare av kvalitetsserier hade oftast bara nått framgång i sitt eget hemland eller på sin höjd på sin kontinent. Det som exporterades var främst lättsmälta äventyrsserier och humorstrippar, men när Moore slog igenom med Watchmen och Miller med sin nytolkning av Batman ändrades den kommersiella marknaden för vuxenserier markant. Båda nämnda alster gavs ut i svensk översättning och Epix kunde sakta men säkert bygga upp en kundkrets. Förlagets tidningsutgivning nådde sin kulm 1991 med 12 titlar.

Efter Tidsams omorganisation var Epix plösligt borta från marknaden. Tidsam menade att det inte fanns en marknad för vuxenserier längre, eftersom Epix endast sålde mellan 1500 – 3000 exemplar/nummer av en titel. Tidsam hade fullständigt rätt i att dessa titlar inte levde upp till kravet på 10 000 sålda exemplar av ett nummer för att de skulle ges ut av koncernen. Vuxenserier är och har varit en ganska så marginell marknad i Sverige. Men Epix hade inte bara vuxenserier på sitt förlag utan även storsäljarna Läderlappen och Stålmannen som sålde 12 000 – 16 000 exemplar per nummer. Dessa två tidningar var Epix ekonomiska ryggrad och man hade även ett explicit avtal med Tidsam om att få dessa distribuerade. Detta avtal valde Tidsam att inte följa. Trots avtalsbrott såg de flesta Tidsam som en naturlig arvtagare av Presam. Detta skulle ändras i årsskiftet 1993 – 1994.

I december 1993 gick den lilla distributören Predab i konkurs. Predab hade redan haft mycket sämre distributionsmöjligheter än Tidsam och när de ersattes av det ännu mindre förlaget SMD (idag Interpress) började marknaden skifta mer och mer över till Tidsams kontroll. I januari nästa år, 1994, meddelade Tidsam att de fått kapacitetsproblem – de kunde helt enkelt inte ta in några nya tidningar. Detta problem kan möjligen tillskrivas Tidsams omorganisation som kostat mellan 30 – 35 miljoner kronor, men låt oss granska detta kritiskt.

I KKV: s beslut finns det inga indikationer på att Tidsams föregångare Presam skulle ha gått i graven av ekonomiska skäl. Snarare finner man en viss rättviseretorik som beskriver att det monopol som Presam hade var orättvist. Om Presam inte delades av ekonomiska skäl kan man då fråga sig hur de exempelvis kunde ge ut Epix tidningar när det nya och effektiviserade Tidsam tydligen inte kunde det. Tidsam gjorde som tidigare sagt en vinst på cirka 182 miljoner kronor sitt första år. För att vara generösa kan vi plocka bort 35 av de här miljonerna och öronmärka dem för omorganisationen. Vi landar då på den inte oskäliga vinsten 147 miljoner kronor. Vidare fick Tidsam ta över Presams gamla distributionsnätverk. Det är mycket möjligt att detta var i stort behov av omorganisering, men var det verkligen nödvändigt att lägga ner tre av fem distributionscenter? Hur som helst bör de ha sparat in en hel del pengar på att minska antalet anställda så markant.

Då återstår frågan om Tidsam hade kunnat fortsätta ge ut Epix tidningar? Både ur ekonomisk och praktisk synpunkt är det logiskt att anta att de hade kunnat det. Nästa fråga blir varför de inte fortsatte ge ut dem? Som tidigare nämnts var tidningarna tvungna att platsa in i Tidsams sortiment. Här är en stor stöttefråga. Jag ser knappast föregångaren Presam som några barmhärtiga samariter som inte ville tjäna pengar, men deras system bidrog till att alla som hade en bra idé och kunde få den tryckt som tidning också kunde få den distribuerad. Vad Tidsam gjorde var att ställa upp direkta krav för vad som skulle få distribueras. Dessa krav definierades av Tidsam i en inlaga till KKV som:

1. Eftersom Tidsam har begränsad kapacitet kommer nya titlar tas in i mån av plats. Hälften av dessa tidningar ska vara från icke-ägarförlagen.

2. Tidningen ska sälja minst 10 000 exemplar per nummer för att vara aktuell för utgivning.

3. Tidningen ska passa in i Tidsams sortiment.

4. Om ett icke-ägarförlag vill ersätta en tidning med en annan måste detta godkännas av Tidsam.

5. Medlemsavgiften [i Tidsam] slås fast till 180 000 kronor.

6. Tidsam anpassar sig till marknaden och detta kan medföra att antalet titlar kommer att minska.

Detta tål att jämföras med vad Tidsam själva hade för regler två år tidigare, 1993:

1. Tidsam ger ut alla tidningar som kan möta kravet på 10 000 sålda exemplar per nummer.

2. Förlag har rätt att byta ut sina produkter så länge en anmälan om detta görs till Tidsam.

3. Medlemsavgiften till Tidsam uppgår till 3 000 kronor.

Det är klart att en höjning av medlemsavgiften på drygt 6000 % och kontroll över vilka tidningar som ska distribueras gör det svårt för ett förlag att gå sin egen väg. Detta gällde alltså också för Epix, så visst fanns det skäl både för ilska och granskning av Tidsams inflytande på marknaden. En kontroll visar att 98 % av serietidningarna i landet nu gick genom Tidsams led. Efter domslutet 1996 var denna summa 100 %.

Imorgon: Del 3: Monopolisering & domslut