Regi: Daniel Farrands

Manus: Thommy Hutson & Anthony Masi

Medverkande: Tom Savini, Sean S Cunningham, Kane Hodder mfl.

Produktionsbolag: Masimedia

År: 2009

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB). Troligen 15 år.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1282052/

En tillbakablick på en av vår tids största skräckfilmsserier i samband med franchisens 30-årsfirande. Kan det vara något? Dessvärre inte.

I och med att vi barn av 80-talet nu börjar röra oss upp mot och i vissa fall över 30-strecket fylls dvd-hyllorna av mer eller mindre genomtänkta dokumentärer om saker från vår uppväxt som blivit kultförklarade på ett eller annat sätt. I bästa fall är det en produktion som faktiskt vill förklara, tillföra något eller utforska element som kan ha gått tittaren förbi. Detta är exempelvis fallet med den ypperliga dokumentären Never Sleep Again: The Elm Street Legacy (2010) där filmserien A Nightmare On Elm Street diskuteras och dissekeras i ett minst sagt ambitiöst projekt om fyra timmar.

Jason Vorhees, antagonist/protagonist beroende på hur man ser det, i Friday the 13th är själva antitesen till något analyserbart. Han är en mördarmaskin, punkt slut. Daniel Farrands försöker få fram Jasons motivation i dokumentären vilket bara blir pinsamt. Om du inte sovit de senaste 30 åren känner du till bakgrundshistorien - Jason drunknar som barn på ett sommarläger eftersom lägerledarna hade sex och inte var uppmärksamma. Jasons mor återvänder x antal år senare till samma sommarläger för att ta död på ungdomar som hämnd. Hon dör, Jason vill hämnas från bortom graven. End of story. Det är detta som är både seriens styrka och svaghet - du vet exakt vad du får. Det är formelslasher 1a.

Att Friday the 13th (1980) skulle ha startat den moderna slashervågen är bara ren dumhet att påstå. Att utröna vilken film som var först med formeln är en hel vetenskap men att påstå att Friday the 13th var först är helt enkelt inte sant. Ändå trycker dokumentären extremt mycket på detta felaktiga antagande - att filmen skapade en genre. Samtidigt är det mycket sällan som intervjupersonerna har något intressant att säga annat än att "yeah, huh huh, Jason is like cool and stuff". Vad som däremot skulle vara intressant skulle vara mer fokus på moralpaniken som omgärdade de här filmerna när det begav sig, exempelvis den legendariske recensenten Roger Eberts försök till bojkott. Där finns något intressant att berätta, inte om hur skådespelare efter skådespelare som spelade Jason hade mer eller mindre dumma sätt att sätta sig in i rollen. Vilken roll?! Det finns ingenting att säga om rollen, inga tolkningar som skiljer sig åt. Den enda skådespelaren som gjort något med rollen är Kane Hodder som åtminstone tog med sig sin bakgrund som stuntman för att kunna göra mer krävande fysiska stunts än tidigare inkarnationer.

Så visst, som en snabborientering i seriens historia funkar väl det här ganska bra. Som dokumentär däremot är den riktigt usel. Se filmerna istället om du är nyfiken.

Betyg: 1 psykologiska analyser utan psykologisk grund av 5 möjliga

Regi: Srdjan Spasojevic

Manus: Aleksandar Radivojević, Srđan Dragojević, Marija Stanošević

Medverkande: Sergej Trifunović, Srđan Todorović mfl.

Produktionsbolag: Story AB/Louverture Films

År: 2010

Längd: 110 min

Land: Serbien

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB). Definitivt 15 år.

Milos är en porrskådespelare som dragit sig tillbaka för att kunna ägna tiden åt sin familj. En dag blir han kontaktad av den mystiske Vukmir, en självutnämnd konstnär som absolut vill ha med Milos i sitt nästa filmprojekt. Milos erbjuds en större summa pengar och ser sig tvungen att tacka ja. Sakta men säkert tvingas han dock inse att han tagit sig vatten över huvudet och att det nu kanske inte finns någon återvändo.

Får man släppa vad som helst på film? Om du frågar bland annat de brittiska och spanska regeringarna så får du inte det. A Serbian Film börjar som en grövre version av den ganska tråkiga 8 mm (1999). Sakta vaggas man in i en absurd säkerhet där man tänker att ja, det här var ju inte så illa. Sen passerar filmen 45 minuters-strecket. Det kvittar att jag varnar dig, du kommer inte kunna värja dig. Jag har sett skräck, splatter, exploitation i mer än halva mitt liv. I natt är första gången på år som jag faktiskt mår illa av en fiktiv historia.

A Serbian Film hade kunnat avfärdas som rent skräp som enbart letar efter chockeffekter. Den säger dock något om både mänsklig sexualitet, krigstrauman och på ett märkligt sätt något om kontroversen som omgärdade filmen själv. Det råder ingen tvekan att det i den inomfiktiva historien är något brottsligt som pågår. Men är det det i verkligheten? Jag skulle säga nej. De scener som skulle kunna falla under brottsbalken är inte lika grafiska utan förlitar sig mer på suggestion. Det gör inte att du som tittare mår bättre, men det friar filmen.

Vanligen talar jag högljutt om hur mycket jag hatar censur. Jag menar inte att A Serbian Film ska förbjudas på något vis eftersom jag redan motiverat hur den inte bryter mot lagen. Mot god sed? Absolut! Mot att hålla mina chilinötter nere? Mycket möjligt. Det sagt, tänk efter mycket, mycket noga innan du ser den här filmen. Det är en bra film, så mycket kan jag säga, men är du äckelmagad, lättstött, eller går upp lite väl mycket i fiktion - se inte den här filmen. Att sätta ett betyg vore omöjligt för mig i skrivande stund. När jag kunnat smälta filmen om några veckor så kanske. Fram tills dess lämnar jag er med ett citat från filmkritikern Scott Weinberg:

"I think the film is tragic, sickening, disturbing, twisted, absurd, infuriated, and actually quite intelligent. There are those who will be unable (or unwilling) to decipher even the most basic of 'messages' buried within A Serbian Film, but I believe it's one of the most legitimately fascinating films I've ever seen. I admire and detest it at the same time. And I will never watch it again. Ever."

Originaltitel: 走ることについて語るときに僕の語ること

Svensk titel: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Författare: Haruki Murakami

År: 2007 (svensk utgåva 2010)

Sidor: 218

Förlag: Shinchosa Ltd (svenskt förlag Norstedts)

ISBN: 978-91-1-303423-2

Haruki Murakami är troligen den mest finkulturellt hyllade författare av idag som jag fallit stenhårt för. Hans säregna stil, en slags återhållsam magisk realism, har gjort honom till vad David Lynch är för filmens värld - en berättare som genom mer eller mindre absurda historier lyckas sätta fingret på mänsklig natur och det samhälle vi lever i.

I den här boken har Murakami samlat texter han skrivit om sin passion för långdistanslöpning, med tonvikt på hans deltagande i och förberedelse för diverse maratonlopp. För någon som nyligen börjat träna (och springa) själv är det djupt fascinerande texter som berättar lika mycket om Murakami som person som det gör om kroppens oundvikliga åldrande. Ibland fick texterna mig att undra om alla japaner egentligen är masochister. Det finns ett betvingande av kroppen i Murakamis texter som på sina ställen är extremt. När man som mig dessutom läst en hel del japansk litteratur och finner samma tema i mycket man läser börjar man undra.

Hur intressanta texterna än är blir det tyvärr lite långrandigt ibland. När Murakami förbereder sig för sitt femtielfte maratonlopp och det enda som egentligen ändras är de kroppsliga förutsättningarna blir det en aning segt. Men å andra sidan har boken gett mig ny energi att faktiskt göra något med min kropp - inte betvinga den till samma grad som Murakami kanske, men väl dock ta en extrarunda i parken då och då.

Betyg: 4- författare med en disciplin som jag skulle dödat för av 5 möjliga

Regi: Göran Olsson

Manus: Göran Olsson

Medverkande: Erykah Badu, Harry Belafonte, Stokely Carmichael mfl.

Produktionsbolag: Story AB/Louverture Films

År: 2011

Längd: 92 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB). Gränsfall mellan 7 och 11 år. 

Perioden 1967 - 1975 var otroligt viktig för den afroamerikanska medborgarrättsrörelsens alla element. Med svenska klipp från tiden det begav sig försöker Göran Olsson berätta historien om hur de svartas kamp i USA tedde sig för svenskarna. Han gör avkall på att berätta hela historien utan håller sig just kvar vid berättandet från ett svenskt perspektiv.

Det här är en otroligt intressant idé - en nutidshistorisk period berättad från ett annat lands perspektiv med autentiska bilder från tiden i fråga. Dessvärre stannar det också vid en mycket intressant idé. Det här är helt enkelt ingen vidare bra dokumentär. Det verkar vara en trend inom dokumentärfilmen av idag att verkligen försöka hålla filmmakarens berättarperspektiv så långt borta som möjligt. Allt i objektivitetens tjänst. Det är en evig fråga som präglar såväl dokumentärfilm som dokumentära skildringar i litteratur - kan man ens hålla sig objektiv i och med att man gör ett urval? Mitt eget svar på den frågan är "nej". Det enda sättet den här dokumentären skulle blivit objektiv skulle vara att visa allt filmat material om detta ämne från de svenska arkiven mellan 1967 - 1975, utan klipp, musikpålägg, reflektioner från kända afroamerikaner idag etc. Det fungerar helt enkelt inte, så varför då inte ge åtminstone lite analys? 

Bilderna och historien är intressanta i sig, men när det inte finns något att hänga upp det på, en kontext, blir det ärligt talat inte särskilt informativt heller. Dessvärre kan jag inte rekommendera den här dokumentären, trots goda idéer.

Betyg: 2 perioder av amerikansk historia man inte skulle förvänta sig en svensk dokumentär om av 5 möjliga

Regi: Anthony DiBlasi

Manus: Anthony DiBlasi (baserad på Clive Barkers novell med samma namn)

Skådespelare: Jackson Rathbone, Shaun Evans, Hanne Steen mfl.

Produktionsbolag: Matador Pictures/Midnight Picture Show mfl.

År: 2009

Längd: 90 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad, med stor sannolikhet 15 år

När collegestudenten Quaid träffar den aspirerande regissören Steve föds idén till en dokumentär om folks innersta rädslor. Quaid, allt mer frustrerad med projektet och vad han anser vara människors självcensur framför kameran, börjar ta till allt mer extrema metoder för att få fram en sann skräck hos intervjupersonerna samtidigt som han måste brottas med sina egna demoner.

Jag har ett ambivalent förhållande till Clive Barker. Vissa av hans noveller har gått rakt in och lagt sig någonstans i min hjärnas mörkaste vrår, andra har gått helt förbi. Ofta är det noveller som vid en första genomläsning inte ger så mycket som efter ett tag blir mina favoriter. Dread, tagen från Barkers novellsamling Books of Blood Volume 1, är dock en av novellerna jag inte kunnat släppa sen jag läste den för drygt fem år sedan - speciellt inte eftersom jag alltid tyckt att det skulle blivit en perfekt film. Så hur förvaltar regissören/manusförfattaren Anthony DiBlasi sitt källmaterial? Med blandad framgång skulle det visa sig.

Det stora problemet med DiBlasis version av Barkers mardröm är att han har på tok för bråttom. Novellen lyckades vara krypande och subtil trots sin korta längd. DiBlasi, förstagångsregissör här, har inte erfarenheten för att kunna visa den underliggande psykologin på ett bra sätt. Det blir väldigt mycket skriva på näsan och "telling but not showing".

Därmed inte sagt att filmen är skräp. Fotot är snyggt, skådespelarna (i synnerhet Laura Donnelly som den vanställda Abby) är bra och när DiBlasi väl kommer fram till det han uppenbart längtat efter att filma (de sista 20 minuterna) ser man helt klart att han bara behöver lite mer kött på benen innan han kan bli en riktigt duktig regissör. Jag tycker bara det är lite synd att Dread var hans första film. Den har mycket stor potential och vissa scener är ypperliga, men som helhet kan jag inte ge den mer än ett medelbetyg.

Betyg: 3 det där hade nog Livsmedelsverket rynkat på näsan åt av 5 möjliga

Regi: Jonathan Liebsman

Manus: Christopher Bertolini

Skådespelare: Aaron Eckhart, Michelle Rodriguez, Ramon Rodriguez mfl.

Produktionsbolag: Original Film/Relativity Media

År: 2011

Längd: 116 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

En marinofficer som precis gått i pension dras in i hetluften igen när Jorden attackeras av en okänd fiende från rymden.

Ja, jo, ovanstående är exakt vad den här filmen handlar om. Det finns inga större förvecklingar, karaktärsutveckling eller överraskningar. Det borde betyda att det här är en riktigt dålig film. Istället är Battle: Los Angeles ett utmärkt exempel på att helheten är större än dess delar.

Christopher Bertolini har skrivit ett manus som är modellerat efter dussintalet andra invasionsfilmer. Det är ultraamerikanskt och saker exploderar i tid och otid. Det som räddar den här filmen är Liebsmans regi. Battle: Los Angeles är nämligen rätt ovanligt presenterad - det är en krigsfilm som råkar ha aliens istället för en sci-fi film som råkar innehålla slagscener. Det gör att actionscenerna känns svulstiga, påkostade och märkligt nog verklighetstrogna.

Här finns vissa riktigt dumma saker och felsteg. Bland annat en situation som enkelt kunnat lösas på alla tänkbara sätt förutom tillvägagångssättet soldaterna försöker med. Skådespelarna är... utbytbara och är mest place holders för actionscenerna.

Det här är en svår film att ge ett omdöme om. Helt klart värd din tid om du bara vill ha lite pang-pang. Bra film? Njä, det skulle jag inte säga. Men underhållande!

Betyg: 3- använd en granat din dumme jävel av 5 möjliga

Titel: Kråkflickan

Författare: Jerker Eriksson & Håkan Alexander Sundquist

År: 2010

Sidor: 395

Förlag: Pocketförlaget

ISBN: 978-81-86675-06-6

Kriminalkommissarien Jeanette Kihlbergs och psykoterapeuten Sofia Zetterlunds vägar korsas då en rad mystiska mord på unga pojkar av utländsk härkomst drabbar Stockholm. Då pojkarna tycks vara illegala invandrare gör bristen på uppgifter om offren att utredningen får kämpa i motvind. Samtidigt försöker Zetterlund hjälpa två till synes helt olika klienter som båda uppvisar tecken på multipla personligheter.

Om ovanstående beskrivning låter lite torftig är det för att jag hade stora svårigheter att skriva en synopsis som inte avslöjar alltför mycket av handlingen. För jag vill att just du ska läsa den här boken. Anledningen är lika enkel som för mig förvånande - det här är en bra svensk deckare.

Finns det en genre jag har problem med är det svenska deckare. De flesta jag läst har jag läst eftersom det inte fanns något annat att läsa på stället jag råkade befinna mig. De brukar vara extremt lättuggade, fulla med klyschor och språkbehandlingen brukar vara under all kritik. Kråkflickan hamnade i min ägo av samma anledning - jag behövde desperat något att läsa och gick in på Pressbyrån innan en bussresa för att hitta något. De första 50 sidorna eller så fanns det inget som jag inte åtskilliga gånger läst förr och jag undrade om jag helt enkelt skulle lägga ner boken och spela spel på mobiltelefonen istället. Sen händer något.

Boken lyckades gripa tag i mig på ett sätt som är ovanligt att deckare gör, svenska eller utländska, och när jag kom hem igen sträckläste jag resten av den fram till klockan 04.30 på morgonen. Det brukar betyda att boken är bra. Visst finns här språkliga grodor som språkpolisen börjar värma upp piketbussen för ("Stockholm är otrogen som en sköka") men Kråkflickan har något som de flesta deckare nuförtiden saknar - karaktärer jag kunde bry mig om. Ibland verkar författarna dock hamna i samma fälla som Stieg Larsson gjorde - slå knut på sig själva för att ingenting de skriver ska kunna uppfattas som kvinnofientligt. Kort sagt, det blir lite påklistrat med feministisk teori i inre monolog ibland.

Det här är mindre klagomål och ingen anledning till att inte läsa den här boken. Det är ovanligt med bra svenska deckare och när andra delen i trilogin kommer ut om mindre än en månad vet jag att jag kommer kura ihop mig i soffan med en ny del i något som kan bli något riktigt stort.

Betyg: 4+ det där är inte den typen av revolutionär ungdom jag var med i som tonåring av 5 möjliga

Titel: The Lost City Of Z

Författare: David Grann

År: 2009 (ej översatt till svenska)

Sidor: 337

Förlag: Simon & Schuster UK Ltd.

ISBN: 978-1-84739-443-9

Överste Percy Harrison Fawcett var en av de sista brittiska upptäcktsfararna av den gamla skolan. Fawcett, som bland annat fungerade som inspiration till The Lost World av Sir Arthur Conan Doyle, var övertygad om att Amazonas regnskog dolde en tidigare oupptäckt civilisation. Han dubbade civilisationen och dess huvudstad "Z" och spenderade merparten av sitt liv med att leta efter den. 1925 begav sig Fawcett tillsammans med sin äldste son, Jack, ut på ännu en expedition i regnskogen. De återvände aldrig och deras försvinnande blev en gåta som lockade dussintals expeditioner för att leta upp dem. De flesta av dessa försvann också eller dog av någon av Amazonas många faror.

David Grann försöker i den här boken återskapa Fawcetts liv från brev, dagböcker och intervjuer med efterlevande. Hans mål är att en gång för alla ta reda på vad som hände den berömde upptäcktsresanden och kanske, på vägen, om det faktiskt fanns ett "Z" överhuvudtaget.

När jag var liten var "upptäcktsresande" något av det bästa jag visste. Jag spenderade otaliga timmar ute i skog och mark som omgärdade den lilla by där jag växte upp. Det blev inte sämre av att skogarna i Mellanskåne har en hel del fornlämningar kvar, såsom blotaltare eller rösen. Det var dessa upplevelser, kombinerat med den för småpojkar extrema fascinationen med Indiana Jones, som gjorde att jag var helt säker på att jag skulle bli upptäcktsresande och arkeolog när jag blev stor. Nu blev det inte så, men mitt intresse för historia och bortglömda ruiner har inte förminskats genom åren. Det märkte jag allra minst när jag började läsa den här boken.

Grann har genom imponerande detektivarbete i diverse arkiv och med tillgång till en del tidigare privata dokument lyckats med en enastående bedrift. Fawcetts resor och hans person tycks verkligen levande och jag förstår verkligen varför han var en av sin tids stora hjältar. Totalt obeveklig när det kom till smärta och sjukdom gav han sig ut på strapatser som tog livet av mindre män. Samtidigt, trots sin uppväxt i det brittiska imperiet under sina glansdagar, hade han inte den arrogans gentemot lokalbefolkningen som man gärna associerar med brittiska upptäcktsresanden. Tvärtom blev han vän med flera indianstammar och sägs indirekt ha varit en förgrundsfigur inom antropologifältet.

Djupt fascinerande och väl underbyggt tar Grann oss med på flera av Fawcetts expeditioner och hans allt mer besatta vädjan om finansiering för att hitta "Z". Parallellt med dramatiserade kapitel om Fawcetts resor får vi följa Granns arbete med boken - något som till slut för honom själv till Amazonas. 

För den som någon gång grävt ett hål i trädgården bara för se om man kunde hitta något, för alla som vandrat vilse i en skog och bara tyckt det var ett äventyr att hitta hem igen - det här är en bok för er. Rekommenderas.

Betyg: 5 malariamyggor av 5 möjliga