Titel: Jag är inte rabiat. Jag äter Pizza: En bok om Sverigedemokraterna

Författare: Niklas Orrenius

År: 2010

Sidor: 235

Förlag: Månpocket

ISBN: 978-91-7232-189-2

Niklas Orrenius samlar omkring 20 av sina krönikor skriva om Sverigedemokraterna i den här boken som ger en god överblick över partiets framväxt. Det här är en viktig bok, inte minst eftersom många slår ifrån sig så fort man ens nämner partiets namn och vägrar ta reda på vad de egentligen står för. Det här är en genomgående tes i Orrenius bok - det journalistiska Sveriges oförmåga att på ett objektivt vis hantera ett parti som med svenska mått mätt klassas som extremt. Det är både tankvärt och viktigt; inte minst eftersom journalister som kategoriskt vägrar skriva objektiva artiklar om partiet i grund och botten ägnar sig åt tyst censur.

Orrenius har ett sakligt språk som inte slår över till att bli torrt. Just språket är också ett av Orrenius främsta verktyg. Genom att inte demonisera men inte heller förringa Sverigedemokraternas syn på flyktingar och invandring framstår budskapet hos Sverigedemokraterna som så mycket tydligare. Det är dock en tveeggad sanning. Som Orrenius beskriver saken verkar det finns en relativt sansad falang inom partiet och en, i brist på bättre ord, "extrem". Partiledare Jimmie Åkesson beskrivs som en representant för den förra - en slipad politisk hjärna som är duktig på att debattera och gärna tonar ner Sverigedemokraternas mer extrema förflutna. För andra sidan beskrivs partisekreterare Björn Söder - en "pitbull", för att använda Orrenius egna ord. Så vilken är då den officiella linjen? Det är svårt att utröna eftersom jag inte kan se representanter från andra större partier i Sverige ha så olika retorik och ändå kunna verka inom samma rörelse. Det blir en intressant dynamik.

Det här är en ytterst välskriven samling med krönikor som borde läsas av alla som ska rösta i höst. En annan recensent kanske skulle hålla sig neutral i sin recension, men ni känner mig vid det här laget - personligen anser jag att Sverigedemokraterna är ett gäng förvirrade bakåtsträvare som utan historiesyn. Men, och det här är i sammanhanget det allra viktigaste, jag skulle dö för deras rätt att få uttrycka sina åsikter. Precis som jag skulle göra för alla andra. Varför? För att det är en av demokratins grundpelare och demokrati är, som Churchill sa, det sämsta styrelseskicket - förutom alla andra som prövats.

Betyg: 4 ut med trollen i ljuset av 5 möjliga