Titel: The Lost Symbol

Svensk titel: Den förlorade symbolen

Författare: Dan Brown

År: 2009 (svensk utgåva samma år)

Sidor: 614

Förlag: Albert Bonniers Förlag (den lede fi!)

ISBN: 978-91-43-50657-0

Robert Langdon blir inbjuden att hålla ett anförande för en rad betydelsefulla personer i Capitolium, Washington D.C Det är dock inte allt som står rätt till och när Langdon finner sin välgörare Peter Solomons avhuggna hand mitt i Capitolium dras han in i ett spel om en mytomspunnen kunskapsskatt som frimurarna ska ha gömt någonstans i den amerikanska huvudstaden.

Ja, så skjut mig, jag köpte en bok från Bonniers. Skjut mig en gång till, jag köpte en bok av Dan Brown. Mitt försök att rädda mitt åh så elitistiska anseende är följande: vem bryr sig? Kampen mot den lede fi går dock vidare med ett projekt som jag inte vill avslöja än. För den som undrar varför recensionerna blir allt färre finns det ett enkelt svar - det går rätt okej fotboll på tv nu. Mer om det i en senare krönika. Just det, jag hade en bok att recensera också.

The Lost Symbol är den tredje boken i serien om Robert Langdon, symbolforskare och professionellt irritationsmoment. Karaktären har inte utvecklats sedan förra boken utan är fortfarande en slags gubbslemmig idealbild av Brown själv. Han föreläser, kommer med små inbilska påståenden och är hela tiden extremt medveten om sin egen överlägsenhet. Jag hatar Robert Langdon helt enkelt. Vad som däremot lockar med Browns ganska torftiga prosa är att mannen är ett historieberättargeni. Det här är inte stor litteratur på något vis, men som jag en gång läste om The Da Vinci Code - det är kioskvältarperfektion. Browns korta och kärnfulla kapiteluppdelning lockar in läsaren och släpper sen inte taget eftersom man alltid känner att man alltid hinner läsa ett kapitel till.

Historiemässigt befinner sig dock Brown i en nedåtgående spiral. Narrativets uppbyggnad påminner extremt mycket om förra boken om Langdon och ibland känns det som att bara platserna och målet är annorlunda. Speciellt tydligt blir detta i karaktärerna. Brown måste till nästa bok (för om det inte blir en nästa bok äter jag upp min hatt...igen) bryta upp trojkan Langdon, kärleksintresse 1a och elak man med bisarr förkärlek för självplågeri. Det kändes inte särskilt fräscht i The Da Vinci Code och det känns än mer unket här.

Som vanligt bedyrar Brown att allt i hans bok bygger på riktiga företeelser runt om i världen. Det är som vanligt också rent skitsnack. Jag skulle vilja ha en Dan Brown companion eller något samtidigt som jag läser honom så att jag enkelt skulle kunna ta reda på vad som är sant och vad som är ren fiktion utan att gå in i forskarläge efter varje kapitel.

Allt som allt är The Lost Symbol en bra tågpendlarbok. Den är lättläst, har korta kapitel och flyter på i lugn och maklig takt. Språkligt lämnar den mycket att önska och ärligt talat är den inte hälften så minnevärd som Browns förra böcker om Langdon - vad man än tyckte om dem så kommer man ihåg dem. Vill du ha något lättuggat utan större motstånd kan det här vara värt att kolla upp. Förvänta dig dock inget speciellt.

Betyg: 2 blivande filmatiseringar med Tom Hanks av 5 möjliga