Titel: Lilla stjärna

Författare: John Ajvide Lindqvist

År: 2010

Sidor: 446

Förlag: Ordfront

ISBN: 978-91-7037-406-6

En avdankad musiker hittar ett spädbarn i skogen under en av sina svampturer. När han ska plocka upp henne utbrister hon en ton så ren och klar att han blir helt mållös. Han tar med flickan hem, fast beslutad om att en dag göra henne till stjärna. Men det är något märkligt med flickan. Hon pratar i stort sett inte alls, har inga egentliga intressen och hon verkar konstant leta efter något. I en annan del av landet växer en annan flicka upp. Hon är mest som alla andra. Lite konstigare, lite fulare och lite märkligare kanske. En dag får hon se Tora Larsson på TV:s Idol. Tora sjunger med en sådan renhet att hon blir helt mållös. Hon bestämmer sig för att hon måste få träffa henne.

John Ajvide Lindqvist är min favoritförfattare av nu verksamma svenska skribenter. Han har inte gjort mig besviken än och Lilla stjärna är inget undantag. Lindqvist kanske inte alltid har världens bästa språk, men han lyckas bygga stämningar som är få författare förunnat. Dessutom lyckas han skapa karaktärer som känns både trovärdiga och engagerande. Dessvärre kan man börja skönja en viss formel hos Lindqvist efter denna, hans fjärde, roman. Tematiken med barn eller ungdomar som på något vis hamnar i en mer eller mindre övernaturlig värld av magisk realism går igen även här och boken bygger till ett crescendo av ångest som gjorde att jag var tvungen att lägga den ifrån mig en dag eller två. Trots att man kan uppleva en viss upprepning i tematik går det dock inte att värja sig - det här är förbannat bra. Inte lika vass som hans föregående bok, Människohamn, men för musik- och litteraturnördar är detta ett måste. Just Lindqvists referenstunga stil är något som är genomgående även här och jag älskar den. Här har vi en författare som verkar ha ett genuint intresse av populärkultur och är inte rädd att använda sin kunskap om denna. Dessutom, den flicka som lyckas landa rollen som Tora kommer ha sin skådespelarkarriär säkrad. För tro mig när jag säger att det här är en roman som skriker efter att bli filmatiserad.

Det är en litteratur- och skräckälskare sällan förunnat att inte sitta och fundera över vilken bok som är en författares sämsta utan vilken som är minst bra. Lilla stjärna når som sagt inte riktigt ända fram till Människohamns höjder men det är inte långt ifrån. Dessutom, när en bok får mig att glömma hoppa av tåget efter en lång arbetsdag, då vet man att man är något stort på spåren. Så Lindqvist, när kommer nästa? Jag väntar.

Betyg: 5- ABBA-låtar jag aldrig kommer kunna höra på samma vis igen av 5 möjliga

Regi: Samuel Bayer

Manus: Wesley Strick/Eric Heisserer

Skådespelare: Jackie Earle Haley, Rooney Mara, Kyle Gallner mfl.

Produktionsbolag: Platinum Dunes/New Line Cinema

År: 2010

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

Ett gäng ungdomar upptäcker till sin fasa att de delar samma mardröm - en brännskadad man med en knivförsedd handske försöker döda dem. När ungdomarna dör en efter en är det upp till Quentin och Nancy att ta reda på allt de kan om mannen - Freddy Krueger. Om de bara kan hålla sig vakna...

Det är knappast en överdrift att jag var entusiastisk när jag satte mig i biostolen för den här filmen. Även om jag inte hyste några som helst tankar att den skulle vara lika underhållande och bra som Wes Cravens originalfilm kom jag fortfarande ihåg hur jäkla kul jag hade med Freddy vs. Jason (2003). Alla varningar från andra skräckfans till trots hoppades jag på en popcornskräckrulle med en intressant nytolkning av Freddy. Sen började filmen.

Låt mig få det här ur vägen med en gång - ja, Jackie Earle Haley är bra som Freddy. Inte lysande, men väl dock bra. Problemet är mest att han inte har något som helst manus att arbeta med. Medan Robert Englunds porträttering av karaktären hade ett välskrivet manus där Englund kunde sätta sin egen prägel på Freddy utifrån Cravens minutiösa beskrivningar verkar det som att Haley helt baserar sin Freddy på tidigare roller. Haleys Freddy är helt enkelt en blandning mellan hans roller från Watchmen (2009) och Little Children (2006).

Medan Haley gör vad han kan är resten av skådespelarna, med ett undantag, skrattretande usla. Kyle Gallner kommer undan med hedern i behåll i rollen som Quentin men hans kvinnliga medprotagonist, spelad av Rooney Mara, är något av det mest blodfattiga (zing!) jag sett. En kommentar på IMDB sa det bäst: "The Kristen Stewart of 2010. New actress, same bad habit. Reach a damn high note!" Mara lyckas spela hela filmen som genom ett töcken och jag ville bara skaka lite liv i henne. Jämför med Heather Langenkamps porträtt av samma roll i originalet och det är som natt och dag.

Jag har redan nämnt att manuset är under all kritik, men det tål att nämnas igen. Från att ha varit en variant av skönheten & odjuret har det blivit en vanlig ful-gubbe-historia. Det som gjorde de klassiska filmerna i serien så underhållande, förutom Freddy själv, var ofta de surrealistiska kvaliteterna i drömsekvenserna. I Freddys värld kunde allt hända och gjorde så också. I den här filmen har man tonat ner drömsekvenserna och tagit bort nästan all form av surrealism. Just drömlogiken var något som gjorde att många scener i originalet fungerade på två plan - dels ur rent underhållningsvärde och dels på ett djupare, mer skrämmande psykologiskt plan. Scenerna stannade med en och det är ingen tillfällighet att Tinas dödsscen från första filmen nästan blivit en del av det kollektiva medvetandet. Samma scen i re-maken är helt enkelt usel. Det finns inget sätt att komma runt det - den är usel. Jag hade kunnat klaga på manuset i flera paragrafer till men det skulle kräva spoilers angående den lilla gnutta historia som nu trots allt finns. Låt mig bara säga att ändringarna i historien suger lika mycket som de rent omgjorda scenerna.

Regin är nästan helt frånvarande. Bayer har tidigare endast regisserat musikvideos och det märks. Allting är stylish och ser ut att kunna komma från närmsta reklam för hudvårdsprodukter. Tänk öppningssekvensen till Sex & The City satt i lite mörkare toner och ni har den konstnärliga "visionen" Bayer försöker förmedla ganska klart för er. Visserligen, om Haley hade kommit in i en ballerinakjol hade filmen åtminstone bjudit på ett skratt här och där. Regin är nämligen liksom manuset totalt i avsaknad av humor.

Hur mycket jag än älskar originalet (eller kanske just därför) och Freddy Krueger måste jag erkänna att detta är riktigt, riktigt uselt. Det är en av de sämsta filmer jag sett på bio på mycket länge och jag hoppas verkligen att den inte kommer ge upphov till några uppföljare. Det är väl för mycket att hoppas på då den går väldigt bra på biograferna just nu. One, two, the cash cow's bell is tolling for you...

Betyg: 1 påse med bajs av 5 möjliga till Platinum Dunes (det räcker nu!)

Regi: Prachya Pinkaew

Manus: Prachya Pinkaew mfl.

Skådespelare: Tony Jaa, Petchtai Wongkamlao, Xing Jing mfl.

Produktionsbolag: Golden Network

År: 2005

Längd: 108 min

Land: Thailand

Svensk åldersgräns: 15 år

Kham lever tillsammans med sin far på Thailands landsbygd där de ägnar sig åt att föda upp elefanter. När Khams far beslutar sig för att presentera uppfödningens stolthet för den thailändska kungafamiljen beger de sig in till stan tillsammans med elefanterna. I ett obevakat ögonblick rymmer Khams elefantunge och blir så småningom kidnappad tillsammans med sin far. Kham beslutar sig för att man inte snor elefanter från honom ostraffat...

Tony Jaa är det senaste svart inom asiatisk actionfilm och det med all rätta - Jaa har ett flyt i sina slagsmålsscener som jag inte sett sedan Jackie Chans glansdagar. Han har också blivit en klart mycket bättre skådespelare sedan genombrottsfilmen Ong-bak (2003). Det säger visserligen inte så mycket eftersom han är totalt usel i sina mer dramatiska scener i den filmen. I den här filmen har han inte särskilt många dramatiska scener, eller repliker för den delen, men de få han har fungerar åtminstone helt okej.

Vad som inte fungerar med filmen är manuset som är en rörig soppa som inte vet vad den vill vara. Filmen pendlar mellan att vara nästan farsartad, ibland ofrivilligt, till att helt plötsligt bli fruktansvärt brutal för att i nästa stund bli tårdrypande. Här gäller verkligen det gamla talesättet om för många kockar - filmen hade fem manusförfattare. En av dessa, Prachya Pinkaew, står även för regin som pendlar mellan att vara ypperlig (actionscenerna) till ganska unken (allt annat). Pinkaew är helt klart en mästare på att filma action men borde överlåta de dramatiska scenerna till någon bättre lämpad. Den mest imponerande scenen i filmen är antagligen en actionsekvens som börjar längst ner i ett hotell för att ta sig upp till toppvåningen - i en enda kameratagning! Scenen räknas som en av de längsta actionscenerna utan klipp i filmhistorien och filmen är sevärd bara på grund av den.

Så var det där med underhållningsvärdet. Actionscenerna är bland de häftigaste jag sett på riktigt länge även om de är lite väl brutala för min smak ibland. Missförstå mig inte - det är inget fel på våld i actionfilm, men när protagonisten gör en poäng av att bryta minst ett ben i kroppen på varje skurk under en fem minuter lång fight blir det lätt lite för mycket. Men det som verkligen är underhållande med filmen är dialogen. Dessvärre, eller dessbättre beroende på hur man ser det, är det helt ofrivilligt. Kham springer genom hela filmen runt och vrålar till personer att de ska ge tillbaka hans elefanter. Som mest komiskt blir det när han kommer till Australien och får syn på en gängmedlem han vet är inblandad i stölden. Utan att presentera sig eller dylikt springer han fram och skriker: "Johnny! Var är mina elefanter?!". Jag antar att man måste vara thailändare för att riktigt uppskatta elefanternas betydelse för samhället men ibland blir det en nästan lite, låt oss säga ohälsosam, fokusering på förhållandet mellan man och elefant. Jisses, det var en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva. Så för att svara på min egen fråga - det här är en förbannat underhållande film. En b-film så det skriker om det, det råder det inget tvivel om, men den underhöll mig kungligt.

Betyg: 4 bodyslammade elefantungar av 5 möjliga

Det finns vissa skräckfilmer man aldrig glömmer. För mig är A Nightmare On Elm Street (1984) en av dessa. Någon gång i mellanstadieåldern lyckades jag både skrämma slag på mig själv och skapa en livslång fascination för filmserien i fråga. Den var mörkare, mer surrealistisk och inte lika uppenbar som de övriga slasherserierna från 80-talet.  Det som verkligen gjorde skillnaden mellan A Nightmare On Elm Street och de övriga var dock seriens karismatiske huvudperson – Freddy Krueger. Med anledning av att nyinspelningen av nämnda film går upp på bio i Sverige om några dagar tänkte jag bjuda på en liten exposé över killen som behöver klippa naglarna.

Det är få filmkaraktärer förunnat att bli upptagna i det populärkulturella medvetandet och gå utanför sin film. Freddy var med sin uppenbart sadistiska intelligens mycket mer skrämmande än exempelvis Jason Vorhees eller Michael Myers – tysta, stoiska mördarmaskiner utan repliker. Freddy hade, hur märkligt det än låter, klass. Hans karaktär fascinerade och jag ville veta mer samtidigt som jag insåg att mer information antagligen skulle döda mycket av mystiken som omgärdade honom. I första filmen får vi reda på att Freddy var en seriemördare som inriktade sig på barn. Efter att rättegången emot honom förklarats ogiltig på grund av en teknikalitet sökte stadens föräldrar upp honom och brände honom till döds. Det är all information vi behöver. Dessvärre kunde det inte stanna vid det.

Under loppet av sex uppföljare (sju om man räknar Freddy vs. Jason från 2003) fick vi reda på allt mer om Freddys bakgrund.  Jag tänker inte gå igenom hela hans bakgrundshistoria, men resultatet blev att Freddy förvandlades från en skrämmande, oberäknelig galning till en tämligen komisk karaktär. Allting är Renny Harlins fel.

Harlin fick förtroendet att regissera A Nightmare On Elm Street IV: The Dream Master (1988). Föregående film i serien, A Nightmare On Elm Street III: Dream Warriors (1987), hade tagit serien tillbaka till originalets spelmarker istället för den märkligt homoerotiska, men underskattade, A Nightmare On Elm Street Part II: Freddy’s Revenge. Seriens skapare, skräcklegenden Wes Craven, ville att del tre också skulle avsluta serien. Han hade inte varit särskilt entusiastisk över den första uppföljaren och vägrat arbeta med den. Nu var han dock tillbaka som manusförfattare och skrev ett manus som på ett skrämmande vis utforskade psykisk sjukdom som huvudtema även om det också hade vissa ofrivilligt komiska undertoner. Filmen gjorde succé och eftersom serien i stort sett byggt upp hela produktionsbolaget New Line Cinema från grunden kunde studion inte låta bli att göra ännu en uppföljare. Nu vägrade dock Craven vara med och fjärde filmen blev en nystart i fel riktning. Renny Harlin och några mindre talangfulla manusförfattare förvandlade den en gång blodtörstige barnamördaren till en slapstickfigur. Harlin har sedan dess lyckats göra en uppföljare till Die Hard som inte var hälften så underhållande som originalet i Die Hard II (1990), så gott som sänka ett produktionsbolag med Cutthroat Island (1995), våldfört sin på The Exorcist i Excorcist: The Beginning (2004) och kommer närnäst göra en historisk film om Mannerheim. Jag bävar för resultatet.  

Freddy hade blivit större än filmerna han var med i. Han var nu huvudanledningen till att folk gick och såg filmerna på bio och de tonåriga motskådespelarna blev främst till rekvisita. Det gick till och med så långt att han fick en egen tv-serie, Freddy’s Nightmares (1988 – 1990). Tv-serien gick ut på att Freddy presenterade kortare skräckfilmer varpå han gav en epilog till dem i slutet av respektive avsnitt. Karaktären själv var med i ett avsnitt här och där, men serien framstår i retroperspektiv som ett enkelt sätt att försöka klämma ur ytterligare några dollar ur en populär karaktär. Filmserien var och förblev det flaggskepp som Freddy skulle sälja biljetter till.

Nästa film i serien, A Nightmare On Elm Street V: The Dream Child (1989), fortsatte den nedåtgående trenden med seriens absolut sämsta manus. Den blev också en ekonomisk flopp som tack och lov fick manusförfattare och studio att åtminstone lägga ner lite mer arbete på Freddy’s Dead: The Final Nightmare (1991). Seriens sjätte installation är inte på något vis ett mästerverk men den har en verkligt drömsk (eller mardrömsk om man så vill) kvalitet vilket gör den relativt sevärd. Dessvärre betydde den också ett nytt lågvattenmärke för Freddy. I seriens kanske löjligaste scen har han ihjäl någon genom, I shit you not, digitalisera dem in i ett datorspel. Detta var alltså samma karaktär som vi sju år tidigare blivit introducerad till som en hänsynslös galning. Sjätte filmen försökte också, i ett desperat försök, locka folk till biograferna genom att gräva upp den gamla 3d-tekniken för att presentera filmens sista kvart i huvudvärksframkallande rödgrön sörja. Inte helt oväntat floppade filmen och Freddy verkade faktiskt vara död och begraven en gång för alla.

Freddys välförtjänta paus varade i tre år innan Wes Craven’s New Nightmare (1994) kom ut. Nu fick Freddy komma ut i den ”riktiga” världen i och med filmens metakaraktär. Kort sagt följer filmen skådespelerskan Heather Langenkamp från första filmen och hennes ”verkliga” liv. Det visar sig att Freddy inte bara är en karaktär i en skräckfilmsserie utan finns på riktigt. Så länge filmerna om honom var bra (läs: skrämmande) kunde han få sin energi på så vis. När kvaliteten på filmerna gick ner förlorade Freddy också sin källa av skräck och rädsla - något han vill ha tillbaka. Filmen innebar en återkomst av den skrämmande Freddy och var den bästa sedan del tre. Man kan även utläsa en slags föregångare till de väldigt självmedvetna Scream-filmerna (1996  - 2000) från historien. Trots förhållandevis fina recensioner gick filmen inte särskilt bra och Freddy lades i malpåse i närmre ett decennium.

Nio år efter Wes Craven’s New Nightmare kom slutligen filmen alla skräckfans hade väntat på – Freddy vs. Jason. Ryktet om en film där de två skräckikonerna Freddy Kreuger och Jason Vorhees möttes föddes redan i och med slutscenen i 1993 års Jason Goes To Hell: The Final Friday – den nionde filmen i serien om killen som gillar hockeymasker och machetes. Filmen avslutas med att Freddys handskbeklädda hand drar ner Jasons hockeymask under jord. Efter att ha varit fast i development hell i sedan dess blev filmen slutligen verklighet år 2003. Under det årets Fantastisk Film Festival var jag en av de lyckliga som lyckades få en biljett till den enda officiella visningen i Sverige. Jag har sällan eller aldrig haft så roligt i en biosalong. Stolarna var fyllda av skräckfanatiker och det är det närmsta jag antagligen kommer komma en av de där visningarna av skräckfilm man ofta ser porträtteras i amerikansk film. För ett exempel på vad jag menar kan ni kolla in öppningen till Michael Jacksons video till Thriller. Det är av den här anledningen som jag är lite kluven till att se den nya filmen på bio. Salongen kommer inte vara fylld av fans utan troligtvis av skräniga fjortisar som inte har något intresse för filmen i sig. Nåja, eftersom jag numera bojkottar SF (tills jag lyckas få mitt förbannade presspass) kommer jag avnjuta filmen i Köpenhamn. Vi får se om den danska publiken är med på noterna mer än den svenska.

Så vad är det som gör Freddy skrämmande? Svaret är tämligen enkelt – han har full kontroll i sin värld. Vad som helst kan hända när Freddy jagar dig eftersom det i grund och botten är en levande mardröm du befinner dig i. Det är alltså egentligen inte Freddy som är skrämmande så mycket som det är hans omgivning. Därför är manuset verkligen A och O i A Nightmare On Elm Street med uppföljare. En bra Nightmare-film lyckas pricka in våra egna, eller liknande, mardrömmar och spelar med dem på ett effektivt vis. Freddy är vår genomonde cirkusdirektör som lotsar oss igenom showen. En annan aspekt som gör att Freddy fungerar så väl som han gör är skådespelaren bakom honom – Robert Englund. Englund har verkligen gjort rollen till sin egen och hade han inte fastnat i ett skräckfilmsfack skulle jag inte bli förvånad om han hade kunnat bära upp tyngre dramatiska produktioner. Englund var helt enkelt den förste bra skådespelare som hade porträtterat ett återkommande monster på vita duken sedan Bela Lugosis Dracula. Nyinspelningen har castat Jackie Earle Haley som Freddy. Eftersom jag inte sett filmen än kan jag inte uttala mig om hans prestation, men när jag fick reda på att Haley skulle spela Freddy kunde jag faktiskt inte komma på en skådespelare som var bättre lämpad att trä på den ytterst stora handske som Englund efterlämnat. Haley har visat prov på fantastiskt bra skådespel ibland annat Little Children (2006) och var en av få skådespelare i Watchmen (2009) som lyckades pricka sin karaktär exakt. De första rapporterna från staterna tyder dock på att filmen inte lyckats fånga fansen men gått väl hem hos gemene man. Den som lever (och läser min blogg!) får se. Rapport kommer förhoppningsvis senare i veckan. Till dess … sov gott.