Titel: Lilla stjärna

Författare: John Ajvide Lindqvist

År: 2010

Sidor: 446

Förlag: Ordfront

ISBN: 978-91-7037-406-6

En avdankad musiker hittar ett spädbarn i skogen under en av sina svampturer. När han ska plocka upp henne utbrister hon en ton så ren och klar att han blir helt mållös. Han tar med flickan hem, fast beslutad om att en dag göra henne till stjärna. Men det är något märkligt med flickan. Hon pratar i stort sett inte alls, har inga egentliga intressen och hon verkar konstant leta efter något. I en annan del av landet växer en annan flicka upp. Hon är mest som alla andra. Lite konstigare, lite fulare och lite märkligare kanske. En dag får hon se Tora Larsson på TV:s Idol. Tora sjunger med en sådan renhet att hon blir helt mållös. Hon bestämmer sig för att hon måste få träffa henne.

John Ajvide Lindqvist är min favoritförfattare av nu verksamma svenska skribenter. Han har inte gjort mig besviken än och Lilla stjärna är inget undantag. Lindqvist kanske inte alltid har världens bästa språk, men han lyckas bygga stämningar som är få författare förunnat. Dessutom lyckas han skapa karaktärer som känns både trovärdiga och engagerande. Dessvärre kan man börja skönja en viss formel hos Lindqvist efter denna, hans fjärde, roman. Tematiken med barn eller ungdomar som på något vis hamnar i en mer eller mindre övernaturlig värld av magisk realism går igen även här och boken bygger till ett crescendo av ångest som gjorde att jag var tvungen att lägga den ifrån mig en dag eller två. Trots att man kan uppleva en viss upprepning i tematik går det dock inte att värja sig - det här är förbannat bra. Inte lika vass som hans föregående bok, Människohamn, men för musik- och litteraturnördar är detta ett måste. Just Lindqvists referenstunga stil är något som är genomgående även här och jag älskar den. Här har vi en författare som verkar ha ett genuint intresse av populärkultur och är inte rädd att använda sin kunskap om denna. Dessutom, den flicka som lyckas landa rollen som Tora kommer ha sin skådespelarkarriär säkrad. För tro mig när jag säger att det här är en roman som skriker efter att bli filmatiserad.

Det är en litteratur- och skräckälskare sällan förunnat att inte sitta och fundera över vilken bok som är en författares sämsta utan vilken som är minst bra. Lilla stjärna når som sagt inte riktigt ända fram till Människohamns höjder men det är inte långt ifrån. Dessutom, när en bok får mig att glömma hoppa av tåget efter en lång arbetsdag, då vet man att man är något stort på spåren. Så Lindqvist, när kommer nästa? Jag väntar.

Betyg: 5- ABBA-låtar jag aldrig kommer kunna höra på samma vis igen av 5 möjliga