Jag har nu förhoppningsvis kommit in i rytmen med arbetet  jag beskrev i mitt föregående inlägg för...snart ett kvartal sedan. Därför är  det dags att ta upp bloggen igen. Jag var rätt nöjd med att inte känna behovet av att skriva av mig om allt jag ser på vita duken, men vem försöker jag lura? Jag älskar film! Därför blev också nattens Oscarsgala en ganska sorglig tillställning.

Galan, nummer 82 i sitt slag, leddes av Steve Martin och Alec Baldwin. Martin var som vanligt bra som värd medan Baldwin var...tja, Baldwin. Kan någon förklara bröderna Baldwins claim to fame för mig? Hur som helst så höll de sig på en ganska bra nivå. Produktionen i sig själv var däremot urtråkig. Det var stelt, ack så välregisserat och led av total brist på spontanitet. Det fanns dock några fina tal, men ärligt talat, vem kommer komma ihåg dem om en månad? Det alla vill se är trots allt vem som vinner.

Vem vann då? Förhandssnacket handlade som bekant väldigt mycket om Avatar och The Hurt Locker. Den förstnämnda har jag redan recenserat här på bloggen och alla vet vad jag tycker om de tre meter långa smurfarna. Trots min aversion mot Camerons löjliga "epos" hade jag hellre sett den som vinnare av Bästa Film än den pretantiösa skithögen som är The Hurt Locker. För den som inte har sett THL kan jag berätta om att den handlar om ett gäng amerikanska bombtekniker i Irak. Jag vet inte om jag och resten av världen har sett samma film, men personligen tycker jag att THL var en av de tyngsta sömnpiller som kom förra året. Den lyckades med konststycket att ta något så nervkittlande som desarmering av sprängladdningar och göra det tråkigt. Det är en bedrift i sig själv. Platta karaktärer, ingen utveckling, storylines som inte leder till något och allmänt lam filmkonst. Vad THL däremot lyckades med var att se förbannat snygg och bra ut i trailers. Det kanske räckte? Hur som helst plockade filmen hem sex statyetter för Best Picture, Best Directing, Best Original Screenplay, Best Editing, Best Sound Editing och Best Sound Mixing. Herre min gud och hans enögda getter! Dansar med smurfar fick nöja sig med att plocka hem tre statyetter för Best Special Effects, Best Cinematography och Best Art Direction.

Skådespelarpriserna gick som väntat till Jeff Bridges (Best Actor - Crazy Heart), Sandra Bullock (Best Actress - The Blind Side), Cristoph Waltz (Best Supporting Actor - Inglorious Basterds) samt Mo'Nique (Best Supporting Actress - Precious). Av dessa var de två manliga vinnarna de mest förtjänta och Mo'Nique höll kvällens märkligaste tal som i stort gick ut på att slå in vidöppna dörrar. Precious tog även hem Best Adapted Screenplay av bara farten. Bridges, en av mina favoritskådespelare sedan länge, var lika cool som han är i sina roller. Jag har inte hunnit se The Blind Side men jag tycker det är otroligt att Bullock, mest känd för riktigt taskiga kärlekskomedier och dumaction plockade priset på sin första nominering. Min favorit i Best Actress var annars Carey Mulligan som den brådmogna tonåringen i An Education.

Musikkategorierna var väldigt starka i år. Dessvärre beslutade sig producenterna för att det inte var någon som ville höra låtarna nominerade till Best Song framföras. Däremot tyckte de att det var en skitbra idé att ge ett danslag i uppdrag att illustrera de nominerade i Best Original Score. Vid det här laget tittade jag längtansfullt mot sängen där sambon låg och snarkade. Hur som helst blev det värdiga vinnare i låten The Weary Kind från Crazy Heart samt musiken från Up som Best Original Score. Den sistnämnda var även min favoritfilm överhuvudtaget från förra året och kammade hem priset för Best Animated Feature också.

Hyllningarna av förra årets hädangågna delades upp i två delar där en av mina favoritregissörer genom alla tider - John Hughes - fick stående ovationer för sitt livsverk. Jag har säkert skrivit om det förr, men att Hughes dog förra året var för mig en mycket större chock än Michael Jackson. Tack och lov visade akademin honom tillbörlig respekt. De andra underhållarna som gått till de sälla jaktmarkerna hedrades på vanligt videomontagevis med en ganska krasslig James Taylor på sång. Inget vidare alls.

Så vem skulle ha vunnit? Jag har egentligen ingenting emot några av skådespelarpriserna, även om jag som sagt hellre skulle ha sett Mulligan som vinnare istället för Bullock. För mig var förra årets stora överraskning och kärlekshistoria Up som jag hoppades på i samtliga klasser den var nominerad. Att den inte skulle vinna Best Picture var inte oväntat, men jag skulle gärna sett den som vinnare av Best Original Screenplay. På tal om manusklasserna lyste en film verkligen med sin frånvaro - Watchmen. En bok/serieroman som ansetts omöjlig att adaptera under så lång tid förtjänade åtminstone en nominering. Likaså skulle den ha haft nomineringar i de tekniska klasserna så som Best Editing och Best Cinematography. Jag hade också hoppats på att District 9 skulle få mer uppmärksamhet än den fick. Kanske till och med en vinst för Best Adapted Screenplay. Tack och lov fick inte George Clooneys senaste skitfilm Up In The Air några priser.

Så varför fick den här galan mig att damma av bloggen? Det finns ett väldigt enkelt svar på det - The Hurt Locker. När den kollektiva medievärlden dunkar varandra i ryggen, lånar superlativ av varandra och kallar den här glofierade skithögen för "den bästa krigsfilmen någonsin" så måste det finnas åtminstone ett försök till motvikt. Det må vara förmätet att tro att jag kan stå eldvakt för vad jag anser vara bra film, men ärligt talat - vill ni läsa samma recensioner baserade på utskick från TT om och om igen? Så, själv är bäste kritiker. Om ni vill läsa vad jag skriver är det bara kul, men se till att kommentera nu. Få igång lite debatt!