Det här är historien om Bret "The Hitman" Harts sista år i WWF (senare WWE) och wrestlingcirkusen där. Vi får följa med i hans dagliga liv och hans ständigt ökande tvivel om var wrestlingen är på väg. Bret Hart som hade spelat en hjälte under hela sin karriär fick finna sig i att bli en karaktär som publiken skulle hata.

Jag hävdar att wrestling är kultur. Vad då? Fejkade slagsmål och löjliga historier? Skulle det vara kultur? Ja, på samma sätt som dans räknas som kultur - människor som kan göra fantastiska saker med sina kroppar och trollbinda en publik. Det finns en väldigt bra defintion av wrestling från det stora landet i väst - "sports entertainment". Det är inte en sport som sådan eftersom det inte bygger på brottarnas skicklighet så mycket som det gör på deras talang att underhålla publiken. Ofta går detta hand i hand och då är wrestling förbannat kul att titta på. Personligen växte jag upp med underhållningsformen och håller fortfarande lite koll på vad som händer i WWE även om jag inte följer programmen i sig själv.

Så, efter det där lilla försvarstalet om wrestlingens kulturstatus, hur är filmen? Svaret är att den är riktigt bra. Paul Jay har fått tillstånd att följa Bret Harts liv från nära håll i ett år. Från familjemiddagar till händelserna backstage är detta är ett porträtt av en man från en bakgrund som inte var som alla andras. Hans far, Stu Hart, styrde familjen med järnhand och startade sitt eget wrestlingpromotionbolag där Bret och hans bröder arbetade. Just Stu Harts roll som familjepatriark hade Jay gärna fått undersöka lite närmre för vissa av sakerna han utsatte sina barn för gränsade till sadism. Stu hade en egen träningslokal i källaren av det stora familjehuset som passande nog kallades för "The Dungeon" där han bokstavligen spöade skiten ur sina söner. Friskt beteende?

Hur som helst lyckades Jay verkligen pricka rätt år att följa Bret Hart i och med vad som hände mot slutet av 1997. Jag vill inte avslöja något för den som vill se den här filmen, men hela historien om hur WWE gick mot en mer "edgy" och "vuxen" riktning lämnar en med en riktigt dålig smak i munnen och slutade till sist med händelserna i Montreal som blivit ökända inom wrestlingvärlden.

Jay lyckas få filma där inte särskilt många har fått tillträde innan - bakom kulisserna på de största wrestlinggalorna. Det är otroligt intressant att se hur fruktansvärt olika brottarna är sina alter egon bakom scenen. Speciellt talande är det för den nästan 200 kilo tunge "Vader" som i verkligheten är en jättekänslig kille som mestadels håller på med att försöka jobba som kontrakterare. Förvandlingen till den extremt högljudde och våldsamme Vader är väldigt fascinerande.

Bret Hart då? Visst, man kan skönja ett väldigt stort ego, men man kan inte förneka att vad han vill göra och bevara är ganska hedersvärt - en slags superhjälteteater lämplig för barn som drar mer och mer åt att vara vuxenunderhållning. Det är en underdoghistoria med något så ovanligt som en väldigt känd underdog som trots sin status inom branschen får slåss mot väderkvarnar. Dokumentären har en viss sensationalistisk ton och drar lite väl mycket på stråkarna ibland men den är riktigt sevärd. Skaffa gärna versionen med minidokumentären om Brets bror Owen och hans tragiska öde. Den är också sevärd.

Betyg: 4 väderkvarnsfighter av 5 möjliga

På väg hem från skolan blir fjortonåriga Susie Salmon medlurad av sin granne till ett underjordiskt rum där han våldtar och mördar henne. Susie betraktar polisutredningen, sin mördare och framförallt sin familj från sin egen personliga himmel där hon följer händelserna på jorden och de konsekvenser som hennes mord för med sig.

I baksidestexten står det att Alice Sebold har skrivit en mörk men hoppfull historia. Hoppfull?! Jag har sällan läst en sån ångestladdad berättelse och vissa kapitel gjorde nästan ont att ta sig igenom. Varför släppte jag då inte boken? För den är förbannat bra.

Sebold har i sin debutroman lyckats fånga personliga öden och livets orättvisor på ett sätt som gör att man som läsare verkligen inte kan lägga boken ifrån sig. Hennes språk är enkelt men hela tiden överraskande och sprudlar av innovativa bilder och metaforer. Sebolds grepp om sina karaktärers svagheter är det som imponerar allra mest. Hon lyckas beskriva förkrossande sorg utan att ta till enkla och teatrala begrepp. Porträtten är komplexa och ständigt överraskande. Som läsare vill vi inte alla gånger följa karaktärerna på deras Golgatavandring, men Sebold tvingar oss vidare eftersom hon får oss att verkligen bry oss. Flera gånger fick jag lägga ifrån mig boken och pusta en timme eller två för att kunna fortsätta.

Jag kan egentligen inte hitta någonting att klaga när det gäller den här boken. Rent tekniskt är den utsökt konstruerad och estetiskt är den så gott som fulländad. Det är just det där med ångesten den framkallar som gör att jag inte vet om jag faktiskt kan rekomendera den till alla. Jag brukar inte vara sentimental och lättpåverkad när det gäller sådana här saker men det här är fruktansvärd läsning för även den mest hårdhudade.

En filmatisering av boken ligger just nu i post-production och en trailer finns på YouTube. Det är en imponerande samling skådespelare (Mark Wahlberg, Rachel Weisz och Susan Sarandon med flera) och ett lika imponerande filmteam (regi och medförfattare till manus av Peter Jackson och musik av Brian Eno för att nämna några) och jag ska äta upp min hatt (ja, den på bilden) om den här filmen inte vinner ett ton med priser. Källmaterialet är så pass bra att jag kommer räkna det som årets besvikelse om filmen visar sig vara något annat än fantastisk.

Betyg: 5 förkrossande familjetragedier av 5 möjliga

Det har väl inte undgått någon vid det här laget att det är Thomas Di Leva det talas om i rubrikerna om "folkkär artist misstänkt för kvinnomisshandel", exempelvis på http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6075621.ab. Jag tänker inte försöka mig på att varken försvara eller fördöma Di Leva - det är domstolens uppgift - men jag blir bara så trött när jag klickar igenom bloggosfären och ser det ena inlägget efter det andra om att Di Leva är Satan själv eller liknande. Många artister, författare, filmskapare, konstnärer och alla andra tänkbara kulturarbetare har skitit rejält i det blå skåpet både en och två gånger. Att man kanske får en annan bild av personen man beundrar är en sak, men gör det hans eller hennes skapelser till sämre konst?

Nu tycker jag väl inte att Di Leva har gjort mer än en handfull riktigt bra låtar, men det är inte det det handlar om. Gjorde Woody Allens svinerier när han gifte sig med sin adoptivdotter Annie Hall till en sämre film? Nej, det är fortfarande en av de bästa filmer om mänskliga relationer som gjorts. Diskvalificerade sig Roman Polanskis filmer från all beundran när dess skapare hade sex med en minderårig? Blev Cornelis Vreeswijks bakkatalog sämre när han spöade skiten ur transor och sen skrev en låt om det? Blev Michael Jackson mindre tongivande som 80-talets popkung när det fördes upp anklagelser om barnsex på 90-talet? Jag kan hålla på i det oändliga med exempel, men det är inte det som är grejen. Kultur blir inte sämre för att den görs av ett pucko. I Di Levas fall dessutom ett förmodat pucko.  

Bloggplatsen är enligt mig en väldigt bra bloggtjänst med minimal reklam och enkelt användarsnitt. Allt det där vet ni redan. Vad som däremot irriterar mig är de extremt godtyckliga kategoriseringarna vissa användare gör. Systemet med kategorier hade varit väldigt bra - om det hade fungerat. Min blogg ligger till exempel under sökorden "film", "kultur",  "spel", "tv" och "litteratur". Mig veterligen har jag skrivit något om alla de här kategorierna även om de flesta av mina inlägg rör sig om litteratur och film. När jag däremot försöker hitta andra som bloggar om samma saker på bloggplatsen tar det oftast tvärstopp. Man blir tvungen att vada genom en uppsjö av mer eller mindre välskrivna bloggar som handlar om vad bloggaren åt till frukost. Inget fel med det, en blogg får givetvis innehålla vad som helst inom lagens råmärken, men det gör kategorisystemet obrukbart.

Om du skriver om ditt liv och att du nämner i ett inlägg att du ska gå på bio innebär detta inte att din blogg bör ligga under "film" eftersom du faktiskt inte skriver om ämnet. Lägg bloggen under "dagbok" istället. Bör inte kategorierna spegla vad bloggen handlar om och inte dina intressen i allmänhet? Anledningen till att jag tar upp det här i ett inlägg är att jag gärna vill hitta andra som skriver om liknande saker som mig. Jag vill kunna klicka på en kategori, gå in på en blogg som intresserar mig, utbyta tankar och åsikter och inte behöva läsa om vad Lisa_14 gjorde i skolan idag. Är det orimligt?

I tisdags hade remaken av science fictionklassikern V premiär i amerikansk TV. Tack vare teh wonderz of teh internetz kunde undertecknad se den streaming igår. Jag önskar att jag lagt energin något mer konstruktivt istället.

V är den klassiska invasionshistorien. Utomjordingar kommer till jorden, ser ut som oss och vill oss bara väl men visar sig vara onda ödlor istället. Vad som gjorde originalet så bra var dels den Spielbergska familjekänslan, kitschen och framförallt den skrämmande allegori över nazismen den visade upp. I remaken är allt det här som bortblåst.

Den långsamma uppbyggnaden från originalet lyser med sin frånvaro och här kastas vi istället in i historien med att utomjordingarna kommer, människorna blir hänförda, sen lite rädda och sen avslöjas en stor konspiration. Allt inom loppet av 45 minuter. Kitschen är som sagt bortbytt och det är väl förståeligt. Men varför, varför, varför måste Besökarnas taleskvinna se ut som någon modell från L'orèal? Jag förväntade mig att hon när som helst skulle försöka sälja hudvårdsprodukter till mig. Likaså, vad tusan har hänt med rymdskeppen? Det liknar inte så mycket ett skepp som det gör den egenförsörjande världen i Arthur C. Clarkes Rendezvous with Rama. 

Ovanstående är dock kosmetika. Manuset då? Ja...var ska jag börja? Istället för en allegori över totalitära system är det nu en allegori över terroristorganisationer. Newsflash! Folk utanför USA och världens oroshärdar är inte rädda för terrorister! Ett totalitärt system är fan så mycket mer skrämmande. Bara idén att Besökarna skulle destabiliserat världen för att förbereda deras ankomst är så fruktansvärt löjlig att jag bara vill skrika. Destabiliserat världen? Så ni menar att bara för att USA sket knäck över en terrorattack så ligger hela världen i spillror? Dessutom låter hela konspirationen misstänkt likt den "riktiga" konspirationsteorin om ödlefolket (http://en.wikipedia.org/wiki/Lizard_people). Logiskt antar jag eftersom Besökarna är ödlor (och nej, det är ingen spoiler. Om ni inte visste det är ni populärkulturanalfabeter) men medan originalet helt enkelt tog en del från teorin och förkastade det riktigt löjliga verkar remaken gå på teorin fullt ut.

Finns det inget som är bra? Tja, piloten är ju snabbt berättad och ibland fungerar det till avsnittets fördel. Dessutom är Joel Gretsch riktigt bra i den manliga huvudrollen. Annars är det ganska tunnsått med överraskningar och/eller saker att förundras över. Men jag kommer fortsätta titta. Varför? För att det är science fiction! Man kan inte vara kräsen som sci-finörd.

Betyg: 2- L'orèalreklamfilmer av 5 möjliga

Under den varmaste sommaren i mannaminne spenderar Michele och hans vänner dagarna med att spela fotboll, tävla mot varandra i allt möjligt och trakassera gängets enda tjej. En dag beslutar de sig för att bege sig ut på en lång exkursion upp på en kulle. Uppe på kullen hittar Michele ett djupt hål som han tycker sig se någon på botten av. När han senare återvänder själv för att undersöka saken vidare hittar han en utmärglad och förvirrad pojke på botten. Vem är han och varför sitter han i ett hål och bedyrar att han faktiskt är död?

Niccolò Ammanitis bok Jag är inte rädd blev en succé både i hemlandet Italien och resten av Europa. Det är en sällsam historia om att växa upp, bli sin egen och ta ansvar för sina egna handlingar. Vad Ammaniti verkligen har lyckats med är att fånga sättet hur barn tänker. De reaktioner vi vuxna skulle tänka som helt logiska förefaller sig för Michele och hans vänner ganska främmande ibland. Samtidigt har han lyckats fånga barns skrämmande förmåga att vara grymma utan egentlig anledning. Jag tänker exempelvis på sättet hur de andra barnen, speciellt deras ledare, trakasserar gängets enda flicka, Barbara, på ett sätt som skulle klassas som åtminstone sexuella trakasserier om de vore vuxna. Michele är heller ingen duvunge, men som bokens protagonist har han en ganska stark inneboende moralisk kompass även om det ibland tar honom ett tag att agera på det sätt som den pekar på.

Ammanitis språk är enkelt och dynamiskt utan att för den sakens skull bli tråkigt. Han dumförklarar inte barnkaraktärerna utan låter dem helt enkelt tala så som barn faktiskt talar - inte som vuxna vill att de ska tala. Samtidigt verkar Ammanitis grepp om de vuxna karaktärerna glida honom ur händerna då och då. Samtidigt är frågan om det är genom barnens ögon vi ser dem eller om det är genom Ammanitis. De vuxna förefaller som ganska korkade emellanåt, inte minst när det kommer till deras väldigt simplistiska syn på barnuppfostran - käpp och morot är det som gäller, inga riktiga nyanser. Detta spelar ganska stor roll för boken i fråga eftersom ett huvudtema är motsättningen mellan gammal och ung och skulle kunna utvecklats mer.

Bokens narrativa struktur är oftast klar och för läsaren rakt mot det spännande slutet. Just slutet kommer säkert dela läsarna i två läger. Själv gillade jag både slutet och boken i allmänhet och kan rekomendera den varmt. Den skulle ha tjänat på att vara lite längre och därför ger jag den inte ett toppbetyg, men om du vill ha en spännande thriller kombinerat med coming-of-agetematik gå till ditt närmaste bibliotek och låna.

Betyg: 4 magiska tvättbjörnar av 5 möjliga

Jag hade tänkt lägga upp teman för en rad veckor framöver för att helt enkelt ge mig lite mer struktur på mitt recenserande. Givetvis innebär detta inte att jag inte kommer se eller läsa annat, men det kommer huvudsakligen röra sig om det framröstade temat. I dagsläget snittar jag tillräckligt med unika besökare för att en röstning skulle kunna fungera, så rösta och kommentera! Vi startar med temat nästa vecka efter att rösterna har räknats. Ny recension imorgon.

Igår var det som bekant Halloween. En tradition jag har (tänk Kalle Ankas jul) är att varje år sätta mig ner med en av de största skräckfilmsklassikerna genom tiderna. Här är lite tankar:

Michael är inte som andra sexåringar. På Halloween 1963 mördar han sin syster med en köttkniv. När hans föräldrar hittar honom har han ett helt blankt ansiktsuttryck utan någon tillstymelse till känsla. Femton år senare ska Michael flyttas från sin vårdanstalt till en rättegångssal av sin läkare Dr. Loomis. Michael flyr och beger sig hem till Haddonfield för att ta upp tråden där han slutade.

Skådespelarna i Halloween är av väldigt varierande kvalité. Det är Jamie Lee Curtis första film och med avstamp från sin roll här blev hon känd som "The Scream Queen" i Hollywood. Curtis spelade in en hel del skräck innan hon tog steget över till drama och komedi och hon blev castad om och om igen av en bra anledning - hon sparkar röv. Curtis har en kvalité som är få skådespelerskor förunnad. Hon må se ut som en "girl next door" men hennes förvandling till kvinnan som gör allt för att överleva är fullständigt trovärdig i film efter film.

Donald Pleasence var redan en etablerad skådespelare men rollen som Dr. Loomis blev hans signaturroll under de sista tjugo åren av hans liv. Pleasence har en riktigt bra karaktär att arbeta med och det är inte särskilt långsökt att tänka att han baserade sin tolkning på Kapten Ahab från Moby Dick. Hans nästan konstanta överspel passar riktigt bra in i filmen eftersom hans karaktär helt enkelt ska försöka svälja den enorma rädsla han bär på samtidigt som han måste kasta sig in efter det han fruktar mest - Michael.

De övriga skådespelarna är inga man lägger på minnet. De varierar från helt okej till vedervärdiga, men det är inte något man tänker på särskilt mycket. Istället är det manus och regi som spelar de övriga viktiga rollerna. Halloween måste ses med sin tidsmässiga kontext i åtanke. Sedan den kom har en helt otrolig mängd filmer haft den som inspirationskälla eller helt enkelt kopierat den och därför känner vi också igen dess konventioner. Vad som gör att den fortfarande håller är dock John Carpenters regi. Carpenter behöver ingen introduktion - om du har sett lite skräck från de senaste 30 åren vet du antagligen vem han är. I och med de låga produktionskostnaderna fick Carpenter använda sig av hela sin uppfinningsförmåga när det gäller de rent tekniska bitarna. Detta syns inte minst i kameraarbetet som började som en ekonomisk nödvändighet men utnyttjades på ett sådant sätt att filmen fick en suggestiv, nästan voyeuristisk, ton.

Manuset är väldigt, väldigt enkelt men det fungerar för sitt syfte. Ond man återvänder till staden han växte upp för att mörda folk. Okej, det är inte Shakespeare, men med regin, Curtis och Pleasence måste det ha verkat otroligt skrämmande för biopubliken 1978. Filmen blev som bekant kult och får fortfarande uppföljare. Uppföljarna är av varierande kvalité, men man kan inte ta ifrån originalet dess betydelse för filmhistorien. Men frågan är om den fortfarande håller? Jag skulle säga att den gör det. Den är absolut inte särskilt extrem med dagens mått mätt, rent filmiskt har den överträffats många gånger inom samma genre, men den har ändå något speciellt. Jag tänker i alla fall fortsätta med min tradition och kanske till och med utöka den med uppföljarna nästa år. Alla...nio uppföljare. Eller kanske inte.

Betyg: 4 stilbildande skräckikoner av 5 möjliga