Efter händelserna i föregående film (som är på tok för förvirrande för att sammanfatta här) är Jigsaw till slut död. Död, död, död. Är han död? Ja, han är död. Men Jigsaw har ännu en lärljunge i polisen Hoffman. FBI-agenten Strahm överlever sin fälla från föregående film och börjar misstänka att Hoffman kanske har någonting med saken att göra.

Okej, jag erkänner - jag hade tråkigt och hade sparat Saw V till just en sådan tråkkväll. Filmerna i franchisen må inte vara mästerverk (förutom den första som fortfarande är infernaliskt bra) men de brukar åtminstone vara tillräckligt smart konstruerade för att hålla mitt intresse uppe. Saw V skulle tyvärr visa sig vara ett undantag.

Costas Mandylor är riktigt usel i huvudrollen som Hoffman och har ingen av Tobin Bells (Jigsaw) undertryckta vrede i sitt spel. Faktum är att jag först och främst tänkte på en Robert Patrick från Terminator II när han ska imitera en människa. Så illa är det. Mandylor är inte riktigt övertygande som människa. Hjälp. Den andra större rollen innehas av Scott Patterson, mest känd som Luke i Gilmore Girls. Han är väl inte heller någon demonskådespelare, men gör åtminstone sitt jobb ganska klanderfritt. En kul biroll är Julie Benz som fortsätter sin karriär med att nästla sig in i en annan kultserie. Kolla in hennes IMDB-sida så fattar ni vad jag pratar om.

Bra skådespel har dock aldrig varit huvudsaken med att se en Saw-film. Manuset och framförallt fällorna har alltid spelat de riktiga huvudrollerna i filmerna. Tyvärr är båda dessa saker ytterst oinspirerade i seriens femte del. Det är dumt, förutsägbart och går på tomgång. Man kan klaga över hur de övriga filmerna i serien red på originalets smarta storytelling och bara försökte utöka den, men de tidigare uppföljarna fungerade åtminstone som tillägg till en redan komplex mythos. I Saw V är den största överraskningen att vi faktiskt får reda på hur Jigsaw, svårt cancersjuk som han var, kunde övermanna sina offer i den första filmen. Jippi?!

Inte ens specialeffekterna är något att hurra för och som vi alla vet brukar Saw-filmerna inte direkt spara på den röda färgen. Här ser till och med blodet ut som dålig majssirap. Sammanfattningvis vet jag inte om jag vågar se nästa del i serien - inte för att den skulle vara alltför skrämmande utanför att den kanske skulle vara sista spiken i kistan till en originalfilm som var både nyskapande och förbannat spännande.

Betyg: 1+ blodfattiga uppföljare av 5 möjliga

Ibland är jag glad över att min korta sommarsejour som biografarbetare just var en sommarsejour. Som just nu, då världens samlade pre-pubertala ungdomar skriker i högan sky över åldersgränsen på den nya filmen i Twilight-serien, New Moon. För att hjälpa mina forna kollegor en smula tänkte jag ta det här blogginlägget till att informera om hur det här med åldersgränser funkar i Sverige.

Tack och lov har vi ingen utbredd filmcensur i vårt land längre. Den sista större film som censurerades var Casino (1995) där regissören Martin Scorsese spelade in en kortfilm som han krävde att få visa innan föreställningen. I kortfilmen beklagade sig Scorsese över beslutet att klippa hans film och att de biografbesökare som kände sig lurade kunde skicka den använda biobiljetten till honom så skulle han ersätta dem ur egen ficka. Detta, tillsammans med EU-lagstiftning om lättad censur, tvingade den svenska censuren att i stort sett ta ner skylten. Men sen var det ju det här med åldersgränserna. De åldersgränser vi har är idag är som följer:

1. Barntillåten (BT) - filmen får ses av alla.

2. Från 7 år - filmen får ses av barn över 7 år eller av samtliga i vuxens sällskap.

3. Från 11 år - filmen får ses av barn över 11 år eller av barn över 7 år i vuxens sällskap.

4. Från 15 år - filmen får ses av ungdomar över 15 år. Inga undantag medges, varken med eller utan vuxens sällskap.

Så ser det ut och det är detta som upprört folk. Eftersom jag inte haft möjlighet att se New Moon (var är mitt presspass, SF?!) har jag ingen aning om hur jag skulle bedöma filmen i fråga, men det är inte det som är det viktiga i det här fallet heller. Vad folk måste komma ihåg är att dessa åldersgränser inte sätts efter en strikt mall - det vore omöjligt - utan är ett resultat av vad människor som du och jag tycker om saken. Man kan hålla med enskilda fall eller protestera mot dem men saken är den att vi tack och lov har ett system där det går att överklaga sådana här beslut, vilket distributören Nordisk Film nu har gjort. Jag anser att Statens Biografbyrås direktör Anki Dahlin är något på spåren då hon efterlyser att en eventuell 13-årsgräns bör införas i Sverige.

Slutligen, något att tänka på om ni fortfarande tänker försöka smita in på filmen - skyll inte på biografpersonalen. Biografpersonalen har ingenting med det här att göra. Foajévärden (killen/tjejen som river biljetterna) har final say-so om vem som får och inte får komma in. Personalen i kassan måste sälja till alla som vill ha, men informerar givetvis kunden om att de inte tror att de kommer komma in. Faktum är att foajévärden begår ett lagbrott genom att släppa in folk som är yngre än vad åldersgränsen säger. Så svär så mycket ni vill på biografpersonalen - det finns ingenting de kan göra åt saken. Rikta er istället till Statens Biografbyrå om ni vill klaga.

Då kör vi igång med sista filmen baserad på boken I Am Legend. Boken recenseras någon gång under denna eller början av nästa vecka.

Robert Neville (har ni hört den förut?) lever i ett post-apokalyptiskt New York år 2012. Tre år tidigare spårade ett påstått mirakelvaccin mot cancer ut. De som inte dog genast förvandlades till zombieliknande varelser som skyr solljus. Neville tillhör den procent som visade sig vara immuna mot viruset och tur är väl det - han är nämligen inte bara överste inom armén utan också en sjujävlars vetenskapsman som spenderar sina dagar med att forska om ett motvaccin mot...vaccinet?

Will Smith är ett välbekant ansikte i mastodontfilmer och har här en svår uppgift - att bära en storproduktion helt själv. Han klarar det med bravur. Många glömmer bort att mellan Smiths allt mer patetiska försök att sälja komedier så är han också en väldigt duktig skådespelare. Smith är särskilt bra i scenerna där hans påtvingade ensamhet får honom att prata med skyltdockor och faktiskt då och då tvivla på om de verkligen är av plast eller riktiga människor. Smiths enda kompanjon (till en början i alla fall) är schäfern Sam. Hur värderar man ett djurs skådespelartalanger? Svaret är att man inte gör det. Däremot är vänskapen mellan Sam och Neville en av filmens höjdpunkter.

Manuset är helt okej och följer en för närvarande skrämmande tanke - ett vaccin som ges i stora kvantiteter som visar sig ha hemska biverkningar. Dessvärre är filmens upplösning inte alls lika stark som den hade kunnat vara. Om ni är intresserade kan ni hitta det mycket bättre originalslutet på YouTube. Nu blir det istället lite väl mycket "den  heroiske mannen räddar dagen" över det hela.

Medan manuset är helt okej är det dock scenografi och foto som imponerade mest på mig i den här filmen. Post-apokalypsen har aldrig varit så vacker och det är så här en stad som övergivits antagligen skulle sett ut efter några år. Byggnaderna står fortfarande men det växer högt gräs på Times Square. Saker och ting har inte börjat rosta utan förklaring men bristen på elektricitet gör staden till en hemsk urban urskog om nätterna. På det hela taget är I Am Legend en vacker film att titta på - med ett stort undantag. Zombierna kan vara något av det fulaste jag sett på film när det kommer till CGI-effekter. De saknar tyngd, textur och ser helt enkelt för jävliga ut.

Det här är en riktigt bra film och den vassaste filmatiseringen av Mathesons roman. Den är inte perfekt, men den visar upp en ny sida av den på senare år så populära zombietematiken. Det är en re-make som ironiskt nog känns nyskapande, vilket inte är det allra vanligaste.

Betyg: 4+ Bob Marley-dyrkande forna rapstjärnor av 5 möjliga

Vi tar en liten paus från I Am Legend och ger oss på vad som med största sannolikhet kommer räknas som 2009 års största skräckfilm. Några ord innan jag sätter igång med recensionen eftersom det här är ytterst förvirrande. Jag hittade den här filmen i en importaffär och tänkte att det är ovanligt att så pass snygga bootlegs når Sverige. Men nej, tydligen har Paranormal Activity funnits ute på marknaden i över två år. Varför kommer den då först på bio i år? Ingen aning. Varken IMDB eller någon annan filmsajt kan ge mig ett ordentligt svar. Vad som jag vet är att Steven Spielberg klippte om originalfilmen och ändrade en del i slutet. Detta och vissa effekter tycks dock vara det enda som skiljer de två versionerna åt. Den film jag fick tag i är alltså originalversionen och inte den som ska gå upp på bio i Sverige snart. Puh, efter den förklaringen, hur är filmen?

Filmen handlar om det unga paret Micah och Katie som precis har flyttat in i ett nytt hus tillsammans. Sedan barnsben har oförklarliga saker hänt i Katies närhet och det verkar som det finns något i det nya huset som vill kommunicera med henne. Micah köper en videokamera för att dokumentera allt som händer och förhoppningsvis fånga något oförklarligt på film.

Skådespeleriet i filmen är inte så mycket skådespel som det är två människor som sitter och pratar med varandra. Det är förvisso realistiskt, men det har inte de estetiska kvalitéer som bra skådespel har. Det är fullkomligt naturligt eftersom manusförfattaren försöker göra en Blair Witch - det vill säga att försöka lura i folk att det här är på riktigt. Givetvis är det bara riktigt dumt. Blair Witch hade en riktigt bra reklamkampanj som faktiskt lyckades lura en del människor. Jag tror inte någon går på att den här filmen är "the real deal". Det är bara drygt tio år sedan The Blair Witch Project  gick upp på bio. Om den här filmen hade gjorts om 20 år så kanske, kanske den skulle kunna spela på samma effekt men nu är det helt enkelt för tidigt.

Manuset haltar betänkligt på sina ställen. Micah är (pardon my French) ett riktigt rövhål och vi får egentligen ingen förklaring på varför Katie står ut med honom. Det finns en scen där hon ilsknar till men efter att Micah fortsätter vara kungen av skithögar förefaller den scenen vara totalt meningslös. Vidare blir manuset aldrig särskilt spännande. Där föregångaren The Blair Witch Project hade elementet av att vara vilse i en skog, hunger, törst och en gruppdynamik mellan tre personer utspelar sig Paranormal Activity  i ett ganska lyxigt hus...och det är allt. Man kan dela upp filmen i två distinkta delar - dag och nattscener. Dagscenerna är i stort bara transportsträckor till de i alla fall något suggestiva nattscenerna där saker faktiskt händer. Den obefintliga dynamiken mellan huvudrollsinnehavarna gör dagscenerna lika roliga att titta på som att titta på färg som torkar.

Det här var en grym besvikelse. Efter att ha hört så mycket gott om den här filmen hade jag ganska höga förväntningar men blev bara uttråkad. Jag vet att bioversionen har lite annorlunda scener och klippning men efter att ha läst på är jag övertygad om att inte ens dessa kan rädda den här filmen. Det här är riktigt dåligt.

Betyg: 1 fotspår i mjöl av 5 möjliga

Alas, wence, wither och dramatiska poser. Inga uppdateringar på några dagar. Måste jobba och tjäna sådana där...pengar. Ses nästa vecka.

I den andra filmatiseringen av Richard Mathesons bok I Am Legend får vi följa Dr/Överste Robert Neville och hans liv i det ödelagda Los Angeles, cirka 1977. Neville spenderar dagarna med att jaga efter överlevande från det virus som drabbat mänskligheten. Överlevarna är nämligen blodtörstiga galningar som vill att världen ska återvända till en mer medeltida livsstil utan teknologi eller mer avancerad vetenskap. När Neville träffar på andra överlevande utan det karakteristiska vita ansiktet och galna idéer inser han att det trots allt finns hopp för mänskligheten - om han bara kan tillverka ett vaccin i tid.

Charlton Heston, allas vår NRA-knäppgök, spelar huvudrollen i den här adaptionen av Mathesons bok och gör det ganska väl - om man nu gillar Heston. Jag har mer än lite problem med hans macho-bullshit som är som en fattigmansversion av Clint Eastwood. Han har några scener som är okej, men så fort han ska dra på känslorna blir det mest patetiskt.  Men eftersom det här en mer actionorienterad tolkning av boken fungerar det förhållandevis bra. De andra skådespelarna har egentligen inte särskilt mycket att göra. Huvudskurken, ledaren för de infekterade, spelas av Anthony Zerbe och han gör det helt okej. Den tredje större rollen, Hestons kärleksintresse, spelas av Rosalind Cash och är fullständigt vedervärdig. Hennes "yo-jag-är-från-hooden-biatch!" blir väldigt tröttsamt efter ett tag och det känns mest som hennes karaktär var ett billigt försök att casha in på den vid tiden så populära blaxploitationgenren.

Manuset har vissa intressanta idéer, så som att göra de infekterade till skurkar som inte bara är ute efter att döda utan faktiskt har ett motiv bakom sina handlingar, även om motivet i fråga är fullständigt galet. Det finns också intressanta paralleller att dra till Kalla kriget och synen på individualism kontra kollektivism. Dessvärre haltar manuset också betänkligt ibland. Exempelvis undrade jag vad Neville egentligen hade för motivation att jaga de infekterade. Om han bara hade väntat ut dem hade de självdött. Men, det är ju Heston och Heston måste få skjuta något en gång i kvarten för att inte få abstinens. En annan puckad detalj när det gäller så gott som alla Hestons filmer återfinns även här. Mannen kan inte behålla tröjan på. Jag är ledsen, Charlton, men din håriga bringa har aldrig varit särskilt snygg.

Regin är vad som är bäst med den här filmen med långa, svepande tagningar och tid ägnad åt att ge karaktärerna (vissa i alla fall) lite mer kött på benen. Boris Sagal fastnade tyvärr i TV-filmsträsket efter den här filmen och det är riktigt synd. Killen hade uppenbart talang.

Det här är en väldigt splittrad film. Vissa delar är hur bra som helst medan andra fick mig att bara skaka på huvudet. Den har också en tendens att vara lite väl långsam emellanåt. Trots den första filmatiseringens tekniska brister överglänser den The Omega Man när det gäller suggestiv stämning och det är A och O(mega...ursäkta ordvitsen, kunde inte motstå) när det gäller post-apokalyptiska historier. Det är inte på något sätt en dålig film, men inte särskilt bra heller.

Betyg: 3- håriga Charlton Heston-bröst av 5 möjliga

Nu så här under temaveckan tänkte jag försöka mig på några komparativa recensioner av olika inkarnationer av samma verk. Grundverket för de här recensionerna är Richard Mathesons bok I Am Legend från 1954. Tre kända filmatiseringar bygger på boken: I Am Legend (2007), The Omega Man (1971) och objektet för dagens recension, The Last Man On Earth (1964). Syftet är att visa hur historien har förändrats de senaste 50 åren eller ta reda på om den ens gjort det. Boken recenseras sist för att knyta ihop alla versionerna med originalverket.

The Last Man On Earth handlar om Dr. Robert Morgan och hans liv i det post-apokalyptiska USA år 1968. Tre år tidigare har ett mystiskt virus förvandlat sina offer till vampyrliknande varelser som vandrar omkring på nätterna efter blod. Morgan, en hyllad kemist, är övertygad om att det finns ett botemedel för viruset. Det gäller bara att han kommer fram till det innan hans hem/fort kryllar av vampyrer.

Vincent Price är...fantastisk. Hans tolkning av Robert Morgan är egentligen den enda rolltolkningen i den här filmen som är bra men det spelar egentligen inte så mycket roll då hans spenderar mestadelen av filmen själv med sin egen röst som enda sällskap. Resten av skådespelarna är inte mycket att hurra för, men det är inte så konstigt om man tänker på att filmen gjordes som en lågbudgetproduktion i Italien. De inhyrda italienska skådespelarna vet verkligen hur man levererar dåliga tolkningar. Se bara på hela spaghettiwesterngenren. Hur som helst så är de inte särskilt mycket att bry sig om.

Ubaldo Ragona har regisserat och gör vad han kan med den begränsade budgeten. Jag kan väl egentligen inte klaga på regin i den här filmen men det skulle vara riktigt kul att se vad som skulle hänt om man gav Ragona fria händer och en mycket större budget. Det skulle kunna ha blivit en ännu större klassiker än vad det nu är.

Så hur fungerar manuset? Jo, ganska väl måste jag säga. I alla fall till det riktigt dumma slutet. Vissa repliker och scener är kanske lite väl stolpiga men på det hela taget är det helt okej. Det tråkiga med manuset är att Matheson själv var involverad i projektet men efter en rad omskrivningar gjorts tog han bort sitt namn från den färdiga produkten. Det retar mig något enormt att tänka vilken film det kunde blivit om Matheson hade fått genomföra sin vision.

Sammanfattningsvis är det här en av de få science fiction-klassikerna som faktiskt fortfarande håller för annat än ironiska kommentatorspår. Visst, här finns en hel del som skulle kunna förbättras, men historien håller (ja, inte slutet då) och Vincent Prince är magisk i huvudrollen. Rekomenderas.

Betyg: 4- vampyrer...eller zombies...eller vad fan de nu är av 5 möjliga

Omröstningen om temaveckor är avslutad och science fiction är vinnaren! Dessvärre hade jag ingen större inspiration idag utan plockade ut min samlingsbox med "50 Sci-fi Classics" inhandlad i ett svagt ögonblick för några år sedan. Att filmerna i boxen skulle vara klassiker är det samma som att säga att de är gamla och ingen har brytt sig om att förnya rättigheterna för dem. Jag valde en film på måfå och satte igång. Det visade sig kanske inte vara så mycket science fiction, men det får duga för stunden. Felaktig marknadsföring är trist.

White Pongo handlar om ett forskarteam i Kongo som får höra talas om att det ska finnas en stor, vit gorilla ute i djungeln. De tror att det kan röra sig om den felande länken mellan apa och människa och beger sig ut för att leta rätt på den.

Det här är, som ni säkert förstår, ingen bra film. Tråkigt nog är den inte ens kalkonrolig. Den är långdragen (vilket är skickligt med tanke på att filmen bara är 71 minuter lång), tråkig och innehåller fler transportsträckor än vad jag orkade räkna. Med "transportsträckor" menar jag ordets bokstavliga innebörd. Om man hade klippt bort kanotscenerna hade filmen säkert klockat in på dryga halvtimmen.

Skådespelarna varierar mellan att vara fullständigt vedervärdiga till knappt underkända. Maris Wrixon är väl egentligen den enda som kan sägas komma undan med hedern i behåll som det obligatoriska blonda våpet. Jag måste ändå berömma filmen för att inte göra henne till en klassisk dumbass in distress utan faktiskt ger henne lite skinn på näsan. Det är dock också det snällaste man kan säga om skådespelarinsatserna.

Det märks verkligen att det här är en lågbudgetfilm och när vi snackar lågbudget från 1945 då är det verkligen lågbudget. Så gott som alla scenerna med någon form av djur är tagna direkt från stock footage och ibland helt ologiska. Vad gör till exempel ett lejon i djungeln? Eller för den sakens skull en björn? Regin följer samma lågbudgetkänsla och det märks att det här var en film som bara skulle pumpas ut så snabbt som möjligt för att tjäna snabba pengar på sunkiga matinébiografer. På det hela taget påminner den mestadels om de filmer från tidigt 1900-tal som det danska filminstitutet så politiskt korrekt kallade för "filmer om djur, natur och negrer". Ja, på den nivån är det.

Betyg: 1 vit jätteapa med plastansikte av 5 möjliga