Christine har ett ganska bra liv. Hon har ett fast jobb på en bank, en eventuell befodran på gång och dessutom världens bäste pojkvän i universitetsanställde Clay. En dag kommer en gammal kvinna in på banken och vill ha uppskov för betalningen på sitt lån. Om hon inte får det kommer banken att ta hennes hus. Christine, som nyligen fått veta från chefen att hon måste vara lite tuffare om hon ska vara först i kön till befodran, nekar den gamla damen uppskov. Senare på kvällen blir hon attackerad av damen i bankens parkeringshus. Hon verkar nöjd med att ha rivit av en knapp från Christines kappa och försvinner. Märkliga saker börjar snart hända i Christines närhet och hon förstår att det har med den gamla kvinnan att göra.

Sam Raimi sätter tonen direkt i Drag Me To Hell genom att använda Universals logga från 1980-talet istället för den uppdaterade. Det är också vad den här filmen känns som - en tillbakagång till vad som gjorde en stor del av 80-talets skräckfilmer så njutbara. Det här är en mörk historia som genomsyras av Raimis typiska kombination av skräck och humor så svart att man känner sig lite skyldig varje gång man skrattar. Om ni har sett Raimis tidigare skräckfilmer är det Evil Dead II som först dyker upp i minnet. Regin är helt enkelt utsökt och om ni har något som helst intresse för B-film från 80-talet är bara det en anledning till att se Drag Me To Hell. Raimi vet hur man förvandlar enkla skrämseleffekter till en krypande känsla och den tidigare nämnda svarta humorn accentuerar skräcken så att den förvandlas till en surrealistisk mardröm.

Skådespelarna är en annan anledning till att se den här filmen. Alison Lohman är fantastiskt bra i huvudrollen som Christine. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör hennes spel så bra, men hon har vad man brukar kalla för "det". Efter roller i mindre produktioner samt en roll i den vedervärdiga Beowulf kan detta mycket väl bli hennes stora genombrott. Filmens andra stora roll innehas av Justin Long, killen som verkar vara med i allt nuförtiden. Long spelar sin vanliga, sympatiska och lite tafatta, roll men han gör det lika bra som alltid. Hans stabila karaktär fungerar väldigt bra som motvikt till Christine. Slutligen måste jag nämna Lorna Raver som filmens antagonist. Raver har harvat i birollsfacket för mer eller mindre sunkiga TV-serier hela sin karriär där hon dessutom allt som oftast bara fått medverka i ett enda avsnitt. Det här skulle kunna bli hennes väg till lite större roller eftersom hon är fullständigt briljant i rollen som den förbannade Sylvia Ganush. Av hennes sida på IMDB att döma verkar hennes karriär dessvärre vara på väg ner igen.

Det här är en förbannat bra skräckfilm. Vad den saknar i suggestiv stämning och karaktärsuppbyggnad tar den igen med sin humor, sina chockeffekter och skådespeleriet. Raimi kan stanna här nu. Han gjorde sin slutgiltiga Spider-Man-film redan med Spider-Man II och det är gott så. Nu vill jag se mer skräck av Raimi. Tills hans nästa film inom den genren tänker jag tvinga större delen av bekantskapskretsen att se den här.

Betyg: 5 jävligt sura tanter av 5 möjliga

Ray, Toby och Pete är inte precis sociala genier och spenderar mestadelen av sin tid med att diskutera science fiction och hänga på den lokala puben. När Ray en kväll blir kontaktad av en vacker kvinna tror han att hans vänner försöker skämta med honom. Kvinnan utger sig för att vara från framtiden där Ray är något av en halvgud. Hans vänner tror att han har hittat på hela historien. Efter ett besök på herrarnas toalett blir de dock varse om att det finns en tidsportal där. En portal som ingen av dem har den blekaste aning om hur man kontrollerar.

Jag drogs först och främst till den här filmen på grund av dess titel. Jag menar, det är inte ofta man hittar en nördig titel överhuvudtaget och här har filmmakarna tagit i så de spricker. Filmen börjar också helt okej med typisk, torr brittisk humor som för tankarna till de båda produktionerna ni kan se citerade på filmpostern. När man dessutom ser att det är en samproduktion mellan BBC Films och HBO Pictures steg i alla fall min förväntansnivå med ytterligare några steg. Tråkigt nog resulterade mina förväntningar i ett "meh" och en axelryckning. Missförstå mig inte nu, det här är en helt okej film, men det är också det som är problemet - den blir aldrig mer än "helt okej". Skådespelarna är helt okej, manuset helt okej och regin helt okej. Det finns inget som riktigt lyfter filmen från medelmåttsträsket. Det finns några helt underbara scener som fick mig att gapskratta, men när manuset i sig inte är starkare än ett typiskt avsnitt om tidsparadoxer i valfri Star Trek-serie blir hela produktionen lite väl platt. När den kvinnliga huvudrollen dessutom spelas av Anna Faris, mest känd från samtliga Scary Movie-filmerna, blir resultatet rätt unket på sina ställen. En användare på IMDB summerade det hela ganska bra: "A fairly decent Red Dwarf story set in a bar. Don't expect miracles, people."

Betyg: 2 människoätande myror (don't ask) av 5 möjliga