Bröderna Coen är intressanta som filmskapare. De lyckas  både vara publikfavoriter och få bra betyg av skitnödiga recensenter, vilket gör dem ganska unika i dagens filmvärld. Oavsett om de gör thrillers, så som Fargo eller No Country For Old Men, eller komedi (Oh Brother, Where Art Thou?, Arizona Junior) kan man ganska snabbt identifiera deras filmer på den säregna människobilden som ges. Karaktärerna i Coens filmer är alltid överdrivna, nära stereotyper, men lyckas ändå bli klassiker eftersom de alltid har något som bryter av den annars stereotypa normen. Så är också fallet med The Big Lebowski.

Jeffrey Lebowski, a.k.a The Dude, lever ett lugnt liv fyllt med bowling, gammal rockmusik och syraflashbacks lite då och då. Hans tillvaro vänds dock upp och ner då han en dag blir attackerad av två män i sin lägenhet som frågar honom var pengarna är. The Dude, uppenbarligen inte en man med medel, frågar om de inte tagit fel på person vilket männen inser att de har gjort. Där kunde historien slutat, men när en av männen bestämmer sig för att pissa på The Dudes matta dras The Dude in i en kidnappningshistoria med tyska nihilister, affärsmagnater och feministiska konstnärer. Ah, bröderna Coen strikes again.

The Big Lebowski är en underbar film. Jag har sett den omkring tio gånger och skrattar fortfarande åt den. Skådespelarna är briljanta, från Jeff Bridges som The Dude till Peter Stormare som den tyske nihilisten/porrstjärnan Karl Hungus. Men den som stjäler showen allt som oftast är John Goodman som fullblodspsykopaten Walter - en man som inte riktigt har kommit över Vietnam om vi säger så. Två mindre roller att också hålla ögonen på är den alltid servärde Philip Seymour Hoffman som pappersvändare och Julianne Moore som feministisk konstnär. Manuset är lysande och kan ses som både en komedi och en deckare och musiken är som alltid i bröderna Coens filmer minutiöst utvald av T Bone Burnett. Om ni inte har sett filmen, gör det nu. Om ni har sett den, se om den.

Betyg: 4 starkt pårökta övervintrade hippies av 5 möjliga